Svenska ForskningsraketerOm författarenInnehållsförteckning del 1Innehållsförteckning del 2Utdrag ur böckernaVarför skrev jag böckerna?Länkar till mina webbplatser med rymdhistoriaGästbok

 

Utdrag ur böckerna


Del 1: Ur kapitlet "Kronogård 64 - la grande finale"

Förberedelserna för kampanjen

Förberedelserna för kampanjen startade tidigt - Kronogård 64 var i alla avseenden ett crescendo för Kronogårdsförsöken och mycket arbete behövde utföras. Jag själv avreste med VW-buss från Rymdkommitténs kontor på Wenner-Gren Center vid Norrtull i Stockholm kl. 9 fredagen den 3 juli och anlände till Kåbdalis dagen därpå.

Den lokala entreprenören Edvard Eklund  hade gjort stora markarbeten i Kronogård, särskilt vid startramperna. En helt ny startplatta norr om den gamla hade gjutits och en liten vägstump hade röjts ner mot sjön mellan de två ramperna. På den vägen var en rastvagn (RV-8) av den typ vägarbetare använder uppställd. Den utgjorde ett slags bas för raket- och launchergruppen, som jag tillhörde. Rastvagnen var hemtrevlig med fotogendriven "varmvind" och kokplatta för kaffekokning etc.

Det var varmvinden som tvingade mig att besöka provinsialläkaren i Vuollerim, doktor Wahren. Fotogentanken till varmvinden satt bakom en yttre dörr på rastvagnen och vi fann att den läckte - tanken alltså. Jag fick uppdraget att täta läckan och för att nå den läckande ledningens anslutning i tankens botten var jag tvungen att krypa in under tanken. Precis när jag gjorde det föll en fotogendroppe rakt ned i mitt högra öra. Jag sköljde ur örat med vatten, men ganska snart sved det i örongången och hörseln dämpades. Iväg till Vuollerim den 10 juli där sköterskan spolade ur hudflagor och annat otyg med en stor "hästspruta" och hela världen svajade! Sen blev det kortisondroppar och det hela läkte på en vecka!

Roligare var ett uppdrag jag och Lars Kristoferson utförde måndag den 13 juli. Vi skulle sätta ut skjutvarningsskyltar på diverse platser utmed skjutfältets östra gräns. Vi åkte helikopter till platser så nära som möjligt de ställen där skjutvarningsskyltarna skulle sättas upp. Sen var det bara att med karta och kompass ta sig fram. Det var lite otäckt att gå omkring i den helt tysta skogen i middagshettan. Vi hetsade vi upp varandra med att vi hörde fotsteg av björn bakom oss!  Helikopterpiloten stannade vid helikoptern, och oftast fann vi honom vid återkomsten stå med sitt haspelspö (som han förvarade i något slags bagageutrymme i helikopterns stjärt) kastande i någon närbelägen liten sjö. Han visade oss också en del kul saker med helikoptern som hur man kan stänga av motorn och med friroterande rotor ta sig fram till lämplig landningsplats. Just före "nödlandningen" slog han på tändningen igen och helikoptern steg upp.

Under denna expedition kom vi in i en hagelskur och helikopterns plastbubbla täcktes av ett tjockt lager is. Lars K och jag satt i "baksätet" och fick sitta och hålla de två dörrarna öppna med fötterna så att piloten kunde se att flyga. Han valde att landa på ett fält invid en bondgård. När vi landat och stängt av motorn och satt och väntade ut hagelskuren öppnades dörren till stugan och en gumma ropade "ska ni ha kaffe?" "Nej", ropade piloten, "vi skall strax fara"! Ja, det var ett riktigt äventyr!

 

Del 2: Ur kapitlet "S7 - Norrskenssonden" 

"Bekymra er inte om flygbanan, raketen går rakt genom norrskenet"

Bengt Holmqvist, veteran på Rymdbolaget, berättar hur han upplevde uppskjutningen av den första Norrskenssonden:

"När den första raketen startade fanns Lasse Stenmark och Olle Nilsson från Rymdtekniska Gruppen i 'scientific barrack' nere i uppskjutningsområdet och skötte det nya baninmätningssystemet. Lasse hade ju just fått klart en plotter som skulle visa markspåret på en karta över området.

När skottet gick stannade plottpennan darrande envist kvar på startpunkten vilket Lasse kommenterade med att "det här fungerar ju inte alls". Efter ett antal sekunder drog dock pennan iväg åt vänster d.v.s. västerut. Kommentaren blev då "nej men titta det fungerar, men jag har förväxlat x- och y-axlarna". Sanningen var ju dock att det [baninmätningssystemet och plottern] fungerade perfekt.

Raketen gick när den lämnat launchern först praktiskt taget rätt upp. Vinden blåste från väster och raketen styrde ju in i vinden och försvann därför in mot Kiruna och landade i en villaträdgård vid Krokviks hållplats utefter järnvägen på andra sidan Kiruna [11 km nordväst om Kiruna centrum].


När vi så småningom hittade nedslagsplatsen med helikopter dagen efter och landade dök villaägaren upp. Hans kommentar var "jag hörde ett brak i natt och när jag såg helikoptern förstod jag vad det var". Sonden och andrasteget låg komprimerade i ett mansdjupt hål i den frusna marken. Vi hade nog en hel del tur med det skottet.

Jag var nere vid 'Scientific Barrack' strax efter skott och när vi lämnade den och promenerade mot blockhuset luktade det bränt på ett sätt som vi inte kände igen. Vi sökte lite och vid vägkanten på vägen ned mot raketförrådet (öster om startrampen) låg första steget.

De i svensk rymdverksamhet bevingade orden 'don't worry about the trajectory, the rocket is going right through the aurora' ('bekymra er inte om flygbanan, raketen går rakt genom norrskenet') yttrades mycket riktigt vid detta tillfälle. De kom spontant från vår forskarvän1 från University of California (kommer inte ihåg hans namn) som stod på taket till huvudbyggnaden för att hjälpa till att avgöra bästa skjuttillfälle. Han fann sig dock efter några sekunder och tillade 'Jesus Christ, right to the middle of Norway'. 

Den troligen förste som insåg att det här inte var bra var säkerhetschef Jan Englund. Han brukade sticka ut huvudet genom fönstret vid skott för att se banans brinnfas i förhållande till huvudbyggnadens vägg vilken den skall följa. I detta fall försvann raketen raskt bakom taket. Detta vållade även problem för de stora trackingantennerna på taket som bara klarade en elevation på 90 grader. När raketen passerade över lyckades de göra en helomvändning på 180 grader i azimut, lyckligvis åt rätt håll för åt andra hållet fanns ett ändstopp. Det gick därför att få antennvinklar och avståndsmätning under hela färden vilket efter en natts räknande gav en hel del för helikoptern att gå på.

Jag vill också minnas att det var vid denna kampanj som SAABs projektledare Olle Molander blev plötsligt sjuk2 vilket innebar att när skottet gått och telemetrin tystnat och upphetsningen lagt sig något så stod resten av Saabgänget utan projektledare och funderade på om dom skulle korka upp den medhavda champagnen eller inte. Skottet var ur deras synpunkt lyckat, det mesta hade ju fungerat och mycket data samlats in. Till slut öppnades flaskorna."


1Enligt Sonny Lundin var det forskaren Edgar "Gar" Bering, ättling till personen som "upptäckt" Berings Hav, dansken Vitus Bering.

2[SG: han tillfrisknade] 

Del 2 Ur "MAGIC - Mesospheric Aerosol-Genesis, Interaction and Composition"

Magicraketen nådde en höjd av höjd av 95 km och allt fungerade bra, fallskärmen fälldes ut och nyttolasten landade mjukt. Via radioförbindelsen med instrumentlasten fick Esrange en sista positionsbestämning från GPS-mottagaren ombord på 400 meters höjd. Eftersom vinden var svag kan man räkna med att instrumentlasten har landat mycket nära denna position. Planen var att en helikopter skulle gå ut och hämta den värdefulla lasten inklusive prover på kosmiskt stoft, men vädrets makter satte käppar i hjulen, det gick inte att flyga p.g.a. för låga moln.

Väderleksrapporten talade dessutom om kraftigt snöfall natten till tisdagen - något måste göras! Instrumentlasten landade relativt nära en plats, Järämä, där samer just nu bedriver renskillning, men det har inte varit möjligt att nå dem per radio eller mobiltelefon för att be dem leta efter instrumentlasten. Esrange sände därför efter lunch på måndagen ut en fyrmannapatrull med två bilar, två snöskotrar, GPS-mottagare och satellittelefon för att försöka ta sig fram till samelägret. 

När bärgningspatrullen nådde fram till renskillningen vid Järämä visade det sig att en jättestor renhjord uppehöll sig där instrumentlasten landat, och för att inte riskera att skrämma och skingra hjorden i mörkret beslöts, i samråd med renskötaren Bertil Unga, att vänta till tisdag morgon (11 januari 2005) och till dagsljuset (om än svagt) med att söka efter instrumentlasten. Bärgningpatrullpatrullen övernattade i ett vandrarhem i anslutning till en frikyrka i Övre Soppero. 

På tisdagen var vädret fortfarande för dåligt för att flyga med helikopter så bärgningspatrullen gav sig av från Övre Soppero på morgonen. Vid lunchtid kom patrullen så nära instrumentlasten att man kunde höra pipandet från dess radiofyr. Vid 1330-tiden på tisdagen hade man funnit en väg att nå instrumentlasten utan att störa de tusentals renar som fanns i området. Just när det började bli riktigt mörkt kl. 1530 hittade Thomas Karlsson och Bertil Unga instrumentlasten stående med nosen rakt ned i snön med fallskärmen bredvid. Instrumentlasten hittades ungefär 300 meter från den position som dess GPS-mottagare rapporterat från 900 meters höjd.

Det värdefulla instrumentpaketet lastades på en snöskotersläde och kunde så småningom nå Esrange med skåpbil kl. 2030, 39 timmar efter uppskjutningen! Prov visade att alla system ombord fungerade perfekt och ekipaget hade nästan inte en repa. Noskonen var lätt bucklig och en av antennerna till radiofyren hade en spricka. Nästan ingen snö hade trängt in. Insamlingsanordningarna för meteoritstoftet befanns vara hermetiskt täta och fortfarande med rymdens vakuum inuti. De fördes till Naval Research Laboratory i USA för att öppnas i s.k. renrumsmiljö. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Svenska ForskningsraketerOm författarenInnehållsförteckning del 1Innehållsförteckning del 2Utdrag ur böckernaVarför skrev jag böckerna?Länkar till mina webbplatser med rymdhistoriaGästbok