Utdrag ur boken

Ur kapitlet "Rymdåldern börjar - äntligen"

Sovjetiska bilder av månens baksida med amerikansk spionfilm Arbetet på att sända en sond runt månen för att fotografera dess baksida flyttades fram från 1958 till 1959. I januari hade det matematiska institutet under Mstislav Keldyshs ledning räknat ut att lämpliga tillfällen att sända en sond runt månen och tillbaka inträffade i oktober 1959 och april 1960. Att ta bilder av månens baksida krävde en stabiliserad rymdfarkost. Arbete på sådana system hade pågått sedan 1955 vid ett forskningsinstitut under ledning av en legendarisk ingenjör vid namn Boris Rauschenbakh. Målet med den forskningen var att använda tekniken för en militär spaningssatellit. Under våren 1959 satte man hos Koroljov full fart i arbetet på månsonder för att dra nytta av de kommande tillfällena att avbilda månens baksida.   Figur 16 Luna-3 tog bilder av månens baksida. Det sägs att Rauschenbakhs konstruktörer när de fick uppdraget att göra stabiliserings- och orienteringssystemet för månsonden köpte komponenter för modellflygplan och andra hobbytillämpningar. De gjorde emellertid grundliga prov av systemet. Sonden ska ha hängts upp i taket på monteringshallen och ljuskällor i lokalen simulerade solen, jorden och månen. Med hjälp av gasstrålar ställde sedan sonden in sig i rätt riktning med hjälp av solen som riktningsreferens. Uppdraget att utveckla kamerasystemet för att ta månbilderna gick i juli 1958 till forskningsinstitut nummer 380 i dåvarande Leningrad. På bara fyra månader levererade de en prototyp. Kamerasystemet använde 35 mm film, hade en vidvinkellins med 200 mm brännvidd, ett teleobjektiv med 500 mm brännvidd och kunde ta upp till fyrtio bilder. Filmen var tänkt att framkallas och fixeras ombord och sedan sökas av med 1000 linjer per bild. Signalen från avsökningen kunde sedan sändas med radio till jorden. Kl. 01.43 svensk tid den 4 oktober 1959 startade månraketen – mindre än en månad efter Luna-2 och bara två år efter den första sputniken. Tempot i rymdfartens utveckling var svindlande då och förefaller så här i efterhand helt osannolik. TASS kallade farkosten ”den automatiska interplanetära stationen”, men västliga media döpte den till Lunik III. Nuförtiden kallar man den Luna-3. Månsonden vägde 278 kg och använde transistorer för att spara vikt – ett teknikval som betraktades som riskfyllt på den tiden. Luna-3 hade placerats i en bana som skulle svepa förbi månen och sedan föra sonden tillbaka till jordens närhet. Efter att ha passerat nära jorden skulle sonden hamna i en vidsträckt bana runt jorden Efter uppskjutningen från Baikonur reste Sergej Koroljov tillbaka till Moskva eftersom allt verkade gå bra med färden mot månen. Koroljov hade önskat att pressmeddelandet om uppskjutningen skulle nämna att målet var att ta bilder av månens dolda baksida, men propagandamyndigheterna var försiktigare. Att den nya rymdfärden var viktig framgick emellertid av att Jodrell Bank även denna gång fick telegram med uppgifter om hur de skulle rikta in sin stora parabolantenn med 75 meters diameter. Radiofrekvenserna för sonden angavs i TASS-telegrammet om uppskjutningen. Vid lunchtid på uppskjutningsdagen löpte färden mot månen normalt. På förmiddagen, den 6 oktober, lämnade Koroljov och hans närmaste medarbetare hastigt Moskva för att resa till markstationen på Krim eftersom radioförbindelsen med sonden under föregående eftermiddag varit mycket dålig med låg signalstyrka. Att organisera den snabba resan till Krim krävde insatser av flygvapnet, flygbolaget Aeroflot och de lokala partiinstanserna på Krim. Blötsnö hindrade Koroljovs ressällskap från att ta helikopter från Simferopol till en plats när Kattberget. Helikoptern fick gå ned i Jalta och där väntade den lokala partikommitténs bilar som tog Koroljov till markstationen på Kattberget någon timme efter lunch, svensk tid. Koroljov fann att arbetet i kontrollrummet var virrigt organiserat och bestämde snabbt om striktare ordergivning. Orsaken till de dåliga signalerna dagen innan tillskrev man att det fanns ”döda riktningar” i vilka sondens antennsystem gav låg signal. Vid nästa kontakt med Luna-3 var, till allas förvåning, allt normalt ombord. Under den kontakten passerade sonden som närmast månytan på 6100 km höjd. Efter denna lyckade kontakt gick Koroljov och flera av månsondens delsystemkonstruktörer ut för att röka. Då oroade sig konstruktören av bildsystemet för att mängden film i markstationens fotoregistreringsapparatur inte skulle räcka nästa morgon när bilderna av månens baksida skulle tas och de första försöken att ta emot dem skulle göras. Koroljov blev rasande och fick i alla hast ordna att ett specialflygplan tog med sig fler filmrullar. Hela sällskapet lämnade så småningom Kattberget och åt kvällsvard vid midnatt lokal tid. Koroljov förbjöd vodka eftersom alla måste stiga upp tidigt. Kl. 04.30-05.10 svensk tid den 7 oktober tog Luna-3 tjugonio bilder av månens baksida på ett avstånd av ungefär 65000 km. Medan man väntade på att bilderna skulle tas inträffade något pikant. Akademiledamoten Andrej Severni [1], vid vars institut kontrollstationen var inhyst, spred något som närmade sig panik genom att påstå att månsondens ytterskal var för tunt och att den kosmiska strålningen skulle ge upphov till det fototekniker kallar ”slöja” på filmen, d.v.s. filmen skulle se ut att vara exponerad med ströljus. En del av de kringstående visste något som Severni inte visste. Filmen i Luna-3:s kamera var en strålningstålig film som kom från amerikanska spionballonger av typen Genetrix. Dessa ballonger var utrustade med kameror och de drev med vinden över Sovjet. Det var ett sätt att spana på Sovjet – en föregångare till spionplanet U-2 och spionsatelliterna. Figur 17 En av de bättre bilderna av månens Baksida Luna-3 tog med sin telefotolins. Åtskilliga av ballonggondolerna hamnade i Sovjet och sovjetiska tekniker upptäckte att filmen som ballongernas kameror använde hade en sammansättning som tålde den kosmiska strålningen på hög höjd. Man tillvaratog tillräckligt med film för att kunna skära till och perforera filmremsor för Luna-3. Denna pikanta sanning avslöjades inte förrän år 2000 av en rysk rymdteknisk facktidskrift! Bilderna började överföras till jorden redan den 7 oktober men signalstyrkan från sonden var så låg att de mottagna bilderna var så brusiga att man bara kunde urskilja att månen var rund! Ledarna för projektet var emellertid så nöjda med resultaten att Koroljov till kvällsmaten lyckades få tag på goda vinbuteljer ur statliga vinkällare på orten. Jodrell Bank snappade upp bildsändningen den 7 oktober men de forskarstudenter som skötte utrustningen ställde in teleskopets mottagare fel så att större delen av bildsignalen ”klipptes bort”. Sju år senare och i samband med en annan rysk månraket gjorde de inte om misstaget.  Förmodligen sände Luna-3 bilderna minst en gång till och troligen kom de bästa signalerna den 18 oktober. Den 19 oktober började det gå rykten i Moskva att Luna-3 hade tagit bilder av månens baksida, men det skulle dröja en vecka innan bilderna publicerades via telefoto sent på kvällen måndagen den 26 oktober. Svensk TV hade en specialutsändning i vilken man kunde se hur bilderna av månens baksida långsamt växte fram på telefotoapparatens papper. Luna-3 framstår som den tidiga rymdålderns mest spektakulära framgång och man kan argumentera för att det är det mest lyckade rymdprojektet någonsin – om man tar hänsyn till vid vilket tidigt stadium det genomfördes. Tekniskt sett var projektet oerhört komplicerat och man lyckades i första försöket. Så här långt efteråt häpnar man över den fart med vilken nya projekt genomfördes under dessa år. Extremt komplicerade system utvecklades ibland på mindre än ett år. Visst misslyckades många av uppskjutningarna, men de som gick bra var tillräckligt många för att göra ett djupt intryck på allmänheten.  Jag frågar mig ibland varför det nuförtiden tar så lång tid att utveckla nya rymdsystem. Komplexiteten med avseende på t.ex. programvaran ombord är mycket större nu, men egentligen tror jag att det i rymdålderns tidiga fas sattes in ”obegränsade” resurser i förhållande till den uppgift som skulle lösas. Nu har offentlig rymdverksamhet oftast en fix budget och man försöker få in så många rymdprojekt som möjligt i budgeten – då går de långsammare – resurserna är inte längre ”obegränsade” Jag anser att ”pionjäråren” var över i och med Luna-3. Visst kom sedan de ”heroiska” bemannade rymdfärderna, men redan under 1959 hade fokus i rymdutvecklingen börjat skifta från spektakulära rymdprojekt till praktisk användning av rymdteknik – främst militära användningar, men mer om detta i följande kapitel. [1] Andrej Severni var den vetenskapliga samarbetspartnern på sovjetisk sida i det svensk-sovjetiska solforskningsprojektet som sändes upp i juli 1976 ombord på satelliten Interkosmos-16. Den svenske lundaforskaren Jan-Olof Stenflo var den som hittat på instrumentet.

Ur kapitlet "Sverige tar steget ut i rymden"  

Ur kapitlet "Löjtnant Lucy anropar på snabbtelefonen"

Snabbtelefonen sprakade: - Mister Peter, Mister Peter! - Ja, Lucy. - Första steget har slocknat! - Tack, Lucy. Några sekunder senare: - Mister Peter, Mister Peter! - Ja, Lucy. - Andra steget har tänt! - Tack, Lucy. Knappt två minuter senare knastrade det till i snabbtelefonens högtalare igen: - Mister Peter, Mister Peter! - Ja, Lucy. - Andra steget har slocknat! - Tack, Lucy. Jag rapporterade denna glada nyhet på den svajiga telefonlinjen hem till Sverige och Peter Rathsman och jag tog trapporna genom den underjordiska bunkern upp till solskenet ovanför. Kvinnorösten i snabbtelefonen tillhörde löjtnanten i Folkets Befrielsearmé, He Wei– med ”artistnamnet” Lucy. Hon rapporterade från kontrollrummet i bunkern i Gobiöknen från vilken signalen gavs att sända upp raketen av typen Långa Marschen 2C som bar med sig Sveriges andra forskningssatellit, Freja. Klockan var strax efter 07.20 på morgonen i Sverige den 6 oktober 1992 och Peter och jag hade suttit i en liten betongskrubb och lyssnat på Lucys rapporter och på en pytteliten bildskärm läst av siffror från radarföljningen av raketen när den steg mot omloppsbana. Peter talade med Lucy, båda följde vi de gröna siffrorna på bildskärmen och jag berättade för alla som satt på Esrange i Kiruna och väntade på att satelliten skulle dyka upp över horisonten knappt två timmar senare. Freja och en kinesisk fotospaningssatellit befann sig i omloppsbana. Inom en och en halv timme var det tänkt att Freja skulle höja sin bana i två steg med hjälp av två raketimpulser och ett fyra år långt forskningsuppdrag ta sin början. Så när vi gick mot den tomma startrampen var vi ganska nervösa, Peter och jag. Den kinesiska raketen hade gjort sitt, men nu måste vår egen skapelse, forskningssatelliten Freja, klara sig helt själv endast styrd av sin egen dator – som vårt lilla projektteam hade hela ansvaret för. Den tomma, svartbrända, startrampen och marken runt omkring var indränkt med vatten som sprutats i den s.k. flamgropen för att skydda mot raketens heta låga. Snart dök våra kollegor i projektet upp med alla ditresta svenskar, bl.a. forskningsminister Per Unckel. De kom med buss från observationsplatsen fyra kilometer bort.  Besökarna var uppspelta över att ha bevittnat en satellituppskjutning och medförda kameror kom flitigt till användning. Jag och Peter Rathsman[1] anslöt oss till våra kollegor och smet diskret undan från den stimmiga besökarskaran från Sverige. Vi begav oss med en minibuss till vår lilla avlyssningsstation i den byggnad där vi hade slutprovat Freja. Där skulle vi lyssna efter livstecken från en sändare på satelliten och tala med markstationen på Esrange för att få reda på hur de två raketmotoravfyringarna på det första varvet hade avlöpt. Jag har sällan varit så uppjagad och fylld av en total känsla av hjälplöshet. Det fanns inget vi kunde göra – bara att lita på att våra grejor där ute i rymden skulle fungera. Nu skulle det avgöras – hade fem års arbete varit förgäves eller skulle satelliten fungera som vi tänkt oss? [1] Peter hade ansvar för mekanisk konstruktion, miljöprovning och en mängd andra områden i projektet och var egentligen min närmaste medarbetare i projektet. Han skulle längre fram vara projektledare för Rymdbolagets mest sofistikerade produkt, SMART-1, Europas första månsond.