Den misslyckade uppskjutningen i juni 1970 av Europa 1 F9

ELDO, European Launcher Development Organization, var en internationell organisation som grundades 1964 för utveckling av bärraket. Medlemmarna var Australien, Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. Organisationens program för bärraketutveckling avbröts efter ett antal misslyckade uppsändningar. Organisationen uppgick i ESA 1975. Arbetet inom ELDO fördelades mellan de olika medlemmarna i proportion till deras finansiella bidrag. Europa-raketen bestod av raketerna Blue Streak (UK), Coralie (F) och Astris (D). De första fem provskjutningarna under perioden 1964-1966 bestod av endast bottensteget Blue Streak och fyra av dessa prov gick bra. Under 1967 gjordes två provskott med också ett fungerande andrasteg. Båda misslyckades. Under 1968 och 1969 gjordes två prov med alla tre stegen, men båda misslyckades. I juni var det så dags för det tionde provet (F9). Liksom vid de två tidigare proven med alla tre stegen förde raketen med sig en testsatellit. Alla provskjutningar skedde från raketbasen Woomera utom den sista 1971 som skedde från Kourou i Franska Guiana.

Testsatelliten STV-3

F9 var således det tredje försöket att placera en testsatellit (STV-3, Satellite Test Vehicle) på ungefär 250 kg i bana runt jorden. Det huvudsakliga ändamålet med dessa testsatelliter var att registrera miljön ombord på raketen under uppfärden. Satelliterna var åttkantiga och prismaliknande. Huvudleverantör var Fiat Aviazione.

Svensk telekomutrustning ombord på STV-3

I satelliten fanns den här gången också en telekommunikationsutrustning - utvecklad och konstruerad av LM Ericsson i samarbete med Elektronikcentralen i Danmark, Kongsberg Våpenfabrikk i Norge, Bell Telephone Manufacturing Company i Belgien samt FIAR i Italien. För arbetet utfört i dessa länder med undantag av Italien hade LM Ericsson varit sammanhållande och haft ansvaret för projektledning under utveckling, konstruktion, integrering och utprovning. Kommunikationsutrustningen innehöll som aktiva element uteslutande halvledare. De deltagande industrierna hade som mål att skaffa sig erfarenhet av den speciella teknik som krävs vid konstruktion av rymdkvalificerade system. (1 )

ELDO hade kommit överens med fem medlemsländer i CETS (3) (the European Conference on satellite communications) om att skicka upp experimentell telekomutrustning - 50 liter (5 ) - på raketen Europa 1 F9 som ursprungligen planerades till oktober 1969. De länder det gällde var Belgien, Italien, Danmark, Norge och Sverige. Tre experiment planerades. Det första var en radiofyr på VHF som levererdes av Belgien. Det andra var ett italienskt antennsystem. Det tredje var en UHF-transponder som byggdes gemensamt av de danska, norska, svenska och belgiska företag som nämns i (1).  Transpondern vägde 25 kg och kunde överföra en TV-kanal. Tre jordstationer, Fucino (Italien), Råö (Sverige) och Tromsö (Norge) var tänkta att ingå i experimentet (2 ). Transpondern arbetade på  6 GHz upp och 4 GHz ned. Ericsson tillverkade sändaren på 4 GHz, lokaloscillatorn till mottagaren på 6 GHz och kraftregleringskretsar för effekten från solpanelerna (5 ). På Råö hade man nog tänkt använda den mottagarutrustning (för 4 GHz) man använt vid satellitkommunikationsexperimenten med den amerikanska Relay-satelliten 1964-1965. Gissningsvis var det tänkt att sända från Fucino och ta emot på Råö och i Tromsö. Svensken Henry Schefte (4), från LM Ericssons tekniska koncernstab, representerade CETS vid startplatsen i Woomera genom ett besök veckan före uppskjutningen (1 ). Ericssons insats i projektet finansierades av företaget självt med visst stöd från Malmfonden (5). Detta pionjärarbete utfördes av en grupp vid Ericssons försvarselektronikavdelning i Mölndal, där man arbetade med radar och annan mikrovågsteknik för bl. a. flygplan 35. (6)

Rapport från uppskjutningen

LM Ericssons projektledare Gunnar Wenneberg vistades drygt i två månader i Australien.  Så här berättade han i företagets personaltidning (1):

"... Avfyringen av raketen var ursprungligen planerad till den 19 maj 1970 men p.g.a. problem med de olika raketstegen flyttades dagen L (Launch) till den 10 juni. Den dagen började nedräkningens slutfas kl 03.00 på morgonen, men fick avbrytas p. g. av fel i markutrustningen. Felet gick inte att avhjälpas denna dag utan man beslöt att fortsätta dagen därpå. Torsdagen den 11 juni 03.00 (10 juni 1730 UT) påbörjades nedräkningen igen. Allt gick planenligt fram till L minus 2 min 59 sek då stopp beordrades. Felet var denna gång en osynkroniserad stationsklocka, vilket fel snart avhjälptes. Nedräkningen startade igen, men fick återigen avbrytas då en dittills icke uppmärksammad amerikansk satellit dök upp över horisonten. Denna satellit sände på samma frekvenser som »vår» satellit och störde allvarligt de jordstationer som skulle användas vid uppskjutningen. Då den amerikanska satelliten passerat upptogs nedräkningen, men fick ånyo avbrytas p.g.a. ett fel i en markbaserad datamaskin. Klockan var nu 11 (11 juni 0130 UT) på dagen. Solhöjden satte stopp för ytterligare försök denna dag med hänsyn till den optiska följmetod som användes för raketens lägsta bandel. Fredagen den 12 juni återupptogs nedräkningen samma tidiga timme (11 juni 1730 UT). Efter ett uppehåll pä 1 timme medan den amerikanska satelliten passerade fortsatte nedräkningen till L minus 2 min. innan det automatiska provprogrammet resulterade i stopporder. Det var ånyo en markbaserad datamaskin som krånglade. Felet avhjälptes och nedräkningen påbörjades igen. Denna gång fungerade alla delsystem och den 105 ton tunga raketen steg långsamt till väders kl 1040 lokal tid (12 juni 0110 UT).

På grund av huvudsakligen två fel misslyckades bärraketen med att placera satelliten i omloppsbana. En analys av mottagen telemetri visade att en kontakt i fjärde steget fallit bort 79 sekunder efter start, då raketen passerade ljudvallen. Genom denna kontakt skulle efter 122 sekunder ha getts impulser till sprängning av den 300 kg tunga värmeskölden. Eftersom detta inte utfördes var alltså raketens översta steg 300 kg tyngre än beräknat. Den andra felfaktorn var att tredje stegets raketmotor på slutet av bränntiden uppvisade en alltför låg och oregelbunden dragkraft. Istället för att gå in i bana störtade tredje steget med satelliten i Atlanten i närheten av Antillerna.

Det belgisk-skandinaviska telekommunikationsexperimentet kunde inte som planerats avslutas med mätningar på satelliten i omloppsbana. Dessa mätningar skulle ha utförts från jordstationerna i Tromsö, Fucino (Italien) samt från Råö i Sverige. Den erfarenhet som vunnits i fråga om konstruktion och miljöprov av rymdkvalificerade system är dock av stor betydelse för våra framtida rymdprojekt..."

En något grynig bild av STV-3:s insida från (1) återges nedan.

Figuren nedan visar banspåret för en rymdfarkost uppsänd från Woomera i en bana med inklinationen 84 grader. (Tillåten skjutsektor från Woomera var i=82-84 grader)

Kartan nedan visar nedlagspunkterna för de första tre provskotten när enbart Blue Streak utan attrapper av de övre stegen användes och för det fjärde och följande provskott när attrapper eller riktiga övre steg medfördes.

Referenser

  1. Bärraket med LME-utrustning, Gunnar Wenneberg, Kontakten, personaltidning för Ericsson-anställda, 1970/6. sid 82-83.
  2. Flight International, 6 mars 1969, s. 373.
  3. Efter USA:s förslag om att bilda ett internationellt telesatellitkommunikationssystem, Intelsat (International Telecommunications Satellite Organisation), bildade ett antal länder i Europa en institution för att specifkt hantera frågor kring satellitkommunikation nämligen "European Conference on Satellite Communications" (fransk förkortning CETS). Målet med konferensen var att dra upp riktlinjerna för en gemensam europeisk policy infor förhandlingarna med USA och med andra länder inom "European Conference of Postal and Telecommunications Administrations" (fransk förkortning CEPT). Även om CETS inte formaliserades genom legalt bindande avtal så var organisationen initialt mycket aktiv. Ett interimistiskt avtal om att bilda det som blev Intelsat skrevs under i augusti 1964. Perioden 1964-71 ägnades åt förhandlingar om det slutliga avtal om Intelsat som trädde i kraft den 12 februari 1973. Emellertid så beslöt ESC (European Space Conference) vid sitt möte i Bad Godesberg i oktober 1968 att överföra frågan om ett europeiskt telesatellitprogram från CETS till ESRO och ELDO. CETS förlorade därför sitt "raison d'être" och upphörde med sin verksamhet 1970.
  4. Henry Schefte (1925-1998) tillhörde koncernledningens teknikstab på LME och verkade för företagets engagemang i fiberoptik, radiolänkar och satellitkommunikation. Henry Schefte hade strategiskt ansvar för LME:s engagemang i telesatelliter och hade därför stort tekniskt inflytande på utredningen av det tänkta nordiska TV-satellitsystemet Nordsat och den senare realiserade telesatelliten Tele-X.
  5. LME-koncernens engagemang inom rymdåret, Henry Schefte, Kontakten, personaltidning för Ericsson-anställda, 1968/3, s. 37. 
  6. Flygtekniska Föreningens medlemsblad Bevingat Nr 1, 2008, s.3.

Tillbaka till Svensk rymdhistoria