Fyrtio år i branschen - minnesanteckningar från den 7 augusti 1962

Sven Grahn

När erbjudandet kom från SIS om att bli montör i raketklargöringsgruppen tvekade jag faktiskt. Jag ville åka på ett slags läger i England för fysikintresserade gymnasister. Men min far, som såg längre än jag, övertalade mig att ringa tillbaka till Svenska Interplanetariska Sällskapets sekreterare och ta tillbaka mitt "nej tack". Det telefonsamtalet ändrade mitt liv!

Förutom gymnasister engagerades teknologer från KTH i Stockholm. Raketprojektet hade naturligtvis en ansträngd budget och gymnasister och teknologer var billig arbetskraft. Jag hade tio kronor om dagen i lön! Det var lite även på den tiden. Projektet gick ut på att försöka samla in partiklar från de då mystiska nattlysande molnen, tunna moln på 80 km höjd, som bara syns på sommaren på hög latitud. Den teori man ville pröva var om meteoritstoft kunde vara en komponent i dessa moln. Därför hade amerikanska flygvapnets forskningscentrum i Cambridge, Massachusetts, engagerats. De hade utvecklat en anordning för att från en raket samla in partiklar i rymden. Tanken var att sända upp två raketer genom nattlysande moln och två raketer när det inte syntes några nattlysande moln. De raketer som användes var tvåstegsraketer av typen Nike-Cajun som vägde drygt 700 kg vid starten, var sju meter långa och kunde nå 120 km höjd.

Den Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet (MISU) drev projektet och hade engagerat en grupp ingenjörer för att genomföra det. Bland dessa fanns vår styrelseordförande och f.d. VD, Lennart Lübeck. Denna ingenjörsgrupp kallades senare Rymdtekniska Gruppen, hade olika huvudmän under sextiotalet, och var en av de två organisationer som slogs samman 1972 för att bilda Rymdbolaget. Den andra var naturligtvis Esrange, som påbörjade sin verksamhet 1966, fyra år efter den första raketen från Kronogård.

Tjänstgöringen började klockan nio på morgonen lördagen den 14 juli 1962 med samling på femte våningen på Lindhagensgatan 124 i Stockholm, där MISU på den tiden var inhyst – granne med "Stockholmsbagaren"! Så här stod det i kallelsen till avresan, undertecknad av bl.a. Fredrik Engström, Rymdbolagets första VD:

"Vad beträffar utrustning kan understrykas att det är mer eller mindre vildmarksliv vi skall leva där uppe. Stövlar, grova skor, oömma kläder måste man ha. Även termos skall medtagas. För övrigt räkna med att vistelsen kommer att vara t.o.m. 31/8. Var glad!"

Vi reste till Norrbotten med fyra Volvo Duetter och övernattade i Sundsvall. På eftermiddagen den 15 juli 1962 anlände vi till den lilla byn Kåbdalis där jag och mina praktikantkompisar inhystes i ett gammalt vitt hus. Det var rena logementslivet. Men kul hade vi och vi fick vistas i den elektrifierande atmosfären kring ett riktigt rymdprojekt och om dagarna, när jag inte grävde latringropar, drog kabel över stock och sten och annat jordnära jobb, fick jag faktiskt skruva på riktiga raketer som kunde nå RYMDEN.
 

Att detta var rätt miljö för en totalt rymd- och raketgalen ung man framgår kanske av följande minnesanteckning gjord 7 augusti 1962, samma dag som den första raketen från Kronogård sändes upp.

"… Nattpip-1[2]

Arbetet började som vanligt. Mycket mulet men med vissa luckor i molnen. Stilla regn föll. Williams [3] och jag målade Nike[4] nr 2 med sprutaggregat, men hindrades av regnet. Jag satte senare på spin-tabs[5]. Rein[6] och Öste[7] testade igniters [tändare], vilka var OK trots fem dagars utevaro. Jänkarna[8] var skitsura och de ville inte ha skott. På grund av regn ville de inte ta bort skyddet för noskonen, på vilken jag och andra skrivit våra namn. Först höll vi [nedräkningen] vid –35 minuter för dåligt väder. Sedan kom vi till – 11 minuter och höll. Sedan gick vi tillbaks till –35 minuter på grund av regn. Vi täckte över raket och noskon. Sedan kom Rey[9] och någon vetenskapare ut och kollade några pryttlar. Jänkarna var fortfarande skitsura och ville inte ta bort sitt plastskydd. Till slut lät dom övertala sig och räkningen fortsatte. När Öste, jag och Hammargren[10] kom tillbaks från launchern efter settings och armering så sade Williams att riometern gav utslag och att jag borde ta ut kamerorna snabbt. Det var lätt gjort då de var i ordning sedan sex dagar. Sedan snackade vi med Lundblad[11] om placeringen av kamerorna.

Tjugo minuter tidigare, ute vid launchern, hade Öste lovat att han skulle "krypa till Kåbdalis" om det blev skott. Vid –11 minuter höll vi ett ögonblick. Riometern gick stadigt nedåt. Ortner[12] klarsignal, Witt[13] klart, Hilding[14] klart. Ett sista håll vid – 3 minuter sedan raka vägen. Sekunderna gick jäkligt snabbt de sista minuterna.

Ett tunt molntäcke låg på ca 1500 m höjd och klockan var 0147 när FIRE! Kom. Det dröjde ett litet ögonblick då inget hände. Sedan slog en gul-röd-orange låga ut. Ögonblicket efter var raketen ovanför huvudet och ett fruktansvärt muller brakade ner. Det varade ca 5 sekunder. Det enda man såg av raketen var en svart rökslinga som "spiralade" sig in i molnen, lite knallar och blixtar som markerade separation och tändning av steg 2, Cajun, som med lätthet kunde höras.

Ett regn av gnistor föll från ett par kilometers höjd. Upphetsningen var stor i Kronogård. Lundblad gav Williams och mig order att bege oss till launchern. Där hittade vi en gratisstädad platta, trasiga strålkastare, en vidbränd launcher och trasiga kablar. När vi stod där hörde vi två dova knallar: Cajuns och payloadens återinträde i atmosfären ca sex minuter efter starten. En jänkare fotograferade oss raketklargörare och några vindviserare, för vilka Bert[15] lyckats slå ner en anemometer och en vindriktningsmätare med HIAB-en[16].

Sedan gick vi till högkvarteret. Först meddelades att radar [måste ha varit radar vid Vidselbasen] sett raketen men att SARAH[17] klickat. Ljudmät noterade goda utslag. Rykten sade dock att Telemät var perfekt och att Cajun och konen separerat. När budet om att konen hittats kom togs en spontan applåd upp i Kronogård. Med tiden kom Soberman[18] med konen men då var vi redan i Kåbdalis där Elsa[19], kokerskan, sa att hon såg starten och hörde ljudet tydligt. …"

Hur länge blev vi kvar i Kronogård? Jo, naturligtvis till den 31 augusti som var en fredag. Måndag den 3 september var jag tillbaka i skolbänken i Norra Latin med huvudet fullt av nya drömmar om raketer och rymden!

1.  Gick senare upp i Flygtekniska FöreningenFöreningen
2.  Skämtsam benämning på raketerna under Kronogård-62: NATTlysande-moln-Partikel-Insamlings-Projekt.
3.  Håkan Williams, reklamtecknare från Göteborg. Min arbetskamrat i raketgruppen och liksom jag medlem i Svenska Interplanetariska Sällskapet, genom vilket vi blivit värvade som praktikanter vid Kronogård 62.
4.  Raketmotorn i första steget på Nike-Cajun-raketen
5.  Kilformade lister på Cajunraketens fenor som fick raketen att rotera kring sin axel.
6.  Rein Luuk, teknolog på teknisk fysik på KTH, också praktikant i raketgruppen. Far till Christian Luuk, TV-personlighet.
7.  Eric Öste, kapten och säkerhetschef inlånad från FoA (nu FoI) i Grindsjön. Bror till DN-journalisten Sven Öste och Tv-journalisten Bengt Öste.
8.  Forskarna från amerikanska flygvapnet forskningscenter i Cambridge, Massachusetts (Meteor Physics Branch, Air Force Cambridge Research Labs, AFCRL)
9.  Lars Rey, projektledare för Kronogårdsförsöken och senare chef för Rymdtekniska Gruppen, som uppgick i Rymdbolaget vid dess tillkomst 1972.
10.  Hans Hammargren, ingenjör inlånad från MISU. Min chef i raketgruppen.
11.  Tord Lundblad från FoA. Försöksledare tror jag han titulerades. I fotfolkets mun ”Lord Tundblad”.
12.  Johannes Ortner, forskare vid IRF i Kiruna (kallades då KGI), sedermera chef för Österrikes rymdmyndighet.
13.  Georg Witt, professor emeritus vid MISU. Project Scientist.
14.  Hilding Sundquist, meteorolog och senare prefekt vid MISU. Ansvarig för vindmätning och vädertjänst i Kronogård.
15.  E Engelbertsson från FoA:s fältsektion.
16.  Lastbil med HIAB-kran.
17.  Search And Rescue And Homing, ett nödsändare- och pejlingssystem.
18.  Robert Soberman, chef för forskargruppen från AFCRL.
19.  Elsa Ölving, från Hagalund, kokerska, ”fästmö” – man sade inte sambo på den tiden – till Gösta Jolhagen i FoA:s fältsektion