En pilgrimsresa till den plats där svensk rymdverksamhet började

Besök vid Nausta 28-29 september 2005

Sven Grahn


Den allra första raket som sändes ut i rymden från Sverige startade kl 2210 den 14 augusti 1961 från en plats inom det som då kallades Robotbyråns Försöksplats i Norrland (RFN) – närmare bestämt från en plats som heter Nausta. Försöket gick ut på att undersöka vind och turbulens på 80 km-nivån, där nattlysande moln finns på sommaren, genom att släppa ut ett konstgjort moln. En sprängladdning i noskonen till en Arcasraket omgiven av talk (magnesiumoxid) och jod skulle bringas att detonera på cirka 85 km höjd. Avsikten var att skapa ett moln av mellan 100 och 1000 m storlek. Molnet skulle observeras från marken och mätresultaten skulle sedan jämföras med observationer av nattlysande moln. (Läs ett utdrag ur den officiella rapporten om försöket här).

Raketen sändes upp som planerat av en grupp ledd av Lars Rey och bestående av personal från Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet (MISU) – som föreslagit försöket – samt från Försvarets Forskningsanstalt (FoA). Emellertid utlöstes inte sprängladdningen trots att raketen sannolikt nådde 70-80 km höjd. Man beslöt att vänta med att sända upp den andra tillgängliga raketen till året därpå då ett utvidgat försöksprogram med sju raketer genomfördes från torpet Kronogård strax utanför RFN-provområdets sydöstra hörn.

Skjutplatsen vid Nausta övergavs alltså efter endast en uppskjutning. Uppskjutningen från Nausta är väl dokumenterad skriftligen, men p.g.a. den stora sekretessen kring RFN (som inte ”avhemligades” förrän 1965) har endast bilder i tidningsurklipp från en pressvisning den 9 augusti 1961 varit tillgängliga. Inte heller har platsens exakta läge varit känt.

När jag började läsa i den mycket välordnade dokumentationen i Rymdbolagets arkiv greps jag av en oemotståndlig lust att ta reda på om några spår fanns kvar av betongplattan för startrampen och bunkern där avfyringen initierades. Jag ville också försöka finna bra fotografier från 1961 som visar anläggningarna vid skjutplatsen och själva raketen – vilka saknas i den dokumentation som Rymdbolaget tagit över från sina tidigare organisationsformer – Rymdtekniska Gruppen, som i sin tur skapades ur teknikgruppen vid MISU som genomförde skjutningen från Nausta.

För att gå till botten med dessa frågor bestämde jag mig för att göra ett besök på platsen och kontaktade Sten Hedlin på Försvarets Materielverk i Linköping. Sten har arbetat både på RFN och på Rymdbolaget och besöker RFN regelbundet. Han lovade ordna en rundtur kring skjutfältet och kontakt med Veteranklubben vid RFN – personer pensionerade från RFN som bl.a. driver provplatsens museum.

Till slut hittade vi ett lämpligt datum i god tid före vintern och jag tog flyget från Arlanda till Luleå kl 0600 den 28 september 2005. När jag kom fram till RFN:s bas i Vidsel efter någon timmes bilfärd satt en stor del av veteranklubben, Sten Hedlin och chefen för RFN, Nils Widén, och väntade på mig i personalmatsalens fikahörna. Ett animerat samtal började genast. Vi begav oss snart till museet vid sidan av landningsbanan. Det fanns en utställningsskärm som beskrev rymdförsöken. De som gjort skärmen trodde att alla fotografier på skärmen härrörde från Kronogård – där ju raketuppskjutningar skedde 1962-64 – men jag såg genast att  två av dem måste vara tagna i Nausta 1961.

Det ena visade en Arcasraket med två kända personer knästående – professor Bert Bolin vid MISU och forskningsingenjör Tord Lundblad vid FoA. Eftersom Bert Bolin endast helt kort besökt Kronogård 1962 och inte deltagit vid den andra Arcasraketstarten som skedde från Kronogård den 7 augusti 1962 måste bilden vara tagen 1961 – en förmodan som några dagar senare visade sig helt korrekt.

Den andra bilden visade startanordningen för Arcasraketen, ett torpedtubliknande rör, och en person i hatt som jag aldrig sett i Kronogård och som jag från andra bilder identifierat som gästforskaren vid MISU från U.S. Navy, Bill Houston  – som inte var med i Kronogård. Bingo! Det första målet med resan var uppnått! Hans-Åke Carlsson, en av RFN-veteranerna, tog med sig alla de kartongmonterade papperskopior som jag var intresserad av till RFN:s fotoarkiv och där lyckades man lokalisera de 44 år gamla negativen och scannade in dem på en CD som jag fick i handen innan jag reste hem dagen därpå.

Innan jag berättar om försöket att finna Arcasraketens startplats är det på sin plats att berätta om de efterforskningar som Ginger Bromfalk inom Jokkmokks hembygdsförening gjort om raketskottet i Nausta. Hennes avsikt är att skriva en artikel om Naustaförsöket i föreningens årsbok och Ginger Bromfalk tog kontakt med mig under vårvintern 2005 för att skaffa material till artikeln, särskilt fotografier.

Jag kunde inte hjälpa henne med bilder, men hon lyckades strålande på egen hand och ungefär samtidigt med mitt besök vid RFN kunde hon lokalisera den fotograf som tagit bilderna som publicerades i DN den 10 augusti 1961. Han heter Rolf Ericsson, är pensionerad och bor i Boden. Ginger Bromfalk köpte papperskopior av två bilder, varav en publicerades i DN 1961. Rolf äger alla sina negativ – en halv miljon olika – och de förvaras vid Norrbottens museum. När jag fick höra talas om Rolf Ericsson via Ginger Bromfalk ringde jag genast till honom och köpte de återstående tre bilderna och tillhörande rättigheter samt rätten att använda kopior av de bilder som Ginger Bromfalk köpt.

Den ena av de två bilder som Ginger Bromfalk (Bild 4 nedan) köpt liknar den bild jag fann på RFN, d.v.s Tord Lundblad och Bert Bolin vid Arcasraketen och som man ser med en grupp journalister och fotografer runt omkring.

Den andra bilden som Ginger Bromfalk köpte är en av de bilder som DN publicerade (Bild 5 nedan). Den visar när Bill Houston och Hans Hammargren demonstrerar hur raketen laddas i uppskjutningsanordningen. Denna bild visade sig avgörande för identifiera det jag hittade i terrängen kring Nausta – som vi snart skall se.

I bilden ser man en del intressanta detaljer, bl.a. den kolv eller ”platta” som löpte inuti startröret och tryckte ut raketen ur röret med hjälp av de heta gaser som bildades av raketmotorn själv och den gasgenerator som man ser på sidan av den ”tunna” som raketen förs in i. Man ser också på marken ett mätinstrument (klinometer) för att mäta startrörets elevationsvinkel.

På eftermiddagen den 28 september startade expeditionen för att finna skjutplatsen vid Nausta. Vi åkte i två bilar – en med Sten Hedlin och Hans-Åke Carlsson (försöksledare) och den andra med mig vid ratten och med Åke ”Nacka” Johansson (pilot) och Lars Erik Gunnarsson (flygtekniker) som passagerare. Vi körde in i försöksområdet i dess sydöstra hörn, nära mätstationen Sarkas.

Efter en stunds körning nådde vi den s.k. Tårrajaurvägen och närmade oss det ungefärliga läge som anges i dokumenten. Vi letade efter en sorts bunker (kallad T-5 i dokumenten) och en betongplatta öster om vägen i sluttningen upp mot bergstoppen Unnabuovdda.

Vi körde i krypfart och spanade in i den mycket glesa skogen vid vägkanten och precis där jag hade väntat mig fick vi syn på en grå betonglåda i terrängen – en sorts bunker. Trettio steg längre från vägen fann vi en liten betongplatta på marken. Plattan hade en inre sektion med en tjärfylld kanal mellan resten av plattan. Tre asymmetriskt placerade pinnbultar – en smula klena – stack upp ur plattan. Plattan och bunkern hade troligen byggts som en observationsplats för de simulerade kärnvapensprängningar som gjordes under 50-talet vid ”punkt E” ett antal kilometer västerut. Mina reskamrater trodde sig tidigare ha sett fler bunkrar och betongplattor i grannskapet men hur mycket vi än letade till fots och med bil fanns vi inget mer. Bunkern har en murken dörr som vetter i riktning bort från punkt E, men i riktning mot betongplattan trettio steg bort. Det kan var av intresse att här citera Alex Eckerström som, tillsammans med Hans Hammargren, befann sig i bunkern vid starten:

” … Vid skjutningen fanns Hasse Hammargren och jag i bunkern, Hasse för att trycka på startknappen, jag för att kunna serva arrangemanget om något gick snett. Jag hade nämligen ordnat en startmekanism (eftersom sådan saknades), bestående av ett bilbatteri, en startlåda (lånad från RFN och modifierad) samt en synnerligen amatörmässig anslutning till kontakten på dysan till rampen. RFN lyckades nämligen inte skramla fram något som passade. Några gem trädda genom ett suddgummi, samt en massa eltape. Det var ju ingen fara att raketen skulle fastna i min konstruktion eftersom den förra var helt regelmässigt ansluten på insidan av dysan. Arcas hade relativt stora fenor, och för att snabbt ge raketen styrfart hade rampen ett rätt långt rör så att rökgaserna som samlades i dysan skulle ge en extra push vid starten. Därmed krävdes en lös bottenplatta under raketen för att gaserna inte skulle läcka i utrymmet som upptogs av fenorna. Plattan följde med upp en bit i starten kanske 25 m eller så, och plattan ville Hasse gärna ha som trofé. Följden var att när vi fick startorder stod vi med skallarna utanför bunkern för att se vart plattan tog vägen. …  så även om den[raketen] inte var så stor, var upplevelsen dramatisk när man stod på marken precis under. Säkerhetsmässigt helt regelvidrigt men en upplevelse med ståpäls …”

Vi hade lånat en GPS-mottagare i RFN:s förråd och efter att ha väntat tio minuter på att apparaten skulle hitta tillräckligt med satelliter kunde vi bestämma platsens koordinater till 66° 24’,88 N, 19° 16’,60 Ö – värden mycket nära de ungefärliga som jag hittat i dokumenten (66°25’  N, 19° 15’ Ö).

Om man förstorar den nedre delen av bild 5 ovan så ser man att betongplattan i hög grad liknar den i terrängen funna plattan. Den sten som skymtar fram i plattans bortre högra hörn liknar den som skymtar i bild 7.

Sedan vi övertygat oss om att det inte fanns fler betongkonstruktioner i området, fortsatte vi Tårrajaurvägen norrut för att ska efter punkt 31, där MISU skall ha haft ett slags basläger och förråd av drivmedel för fordon och vätgas för vindviseringsballonger etc.. Mina medresenärer var säkra på var platsen fanns och att där skull finnas en barackliknande byggnad, vilket visade sig stämma.   Huruvida det är samma byggnad nu som för 44 år sedan är inte känt.

Efter besöket vid punkt 31 tog vi en tur upp på Naustapuouda där RFN har en mätstation och där ljudmät-, radiopejl- och baninmätningsstationer var placerade under 1962 och 1964 åren då raketskjutningar gjordes från Kronogård – men det är en annan historia. Utsikten från Naustapuouda är magnifik, även om regnskurar drog fram i terrängen när vi kom upp på toppen.

När mörkret började falla den 28 september begav sig vår lilla sökstyrka mot Nausta by för att äta medhavd middag från RFN:s kök och i övrigt inrätta oss för övernattning i ”hotellet”.


Tillbaka till svensk rymdhistoria