Kronogårdsåren, 1962-64, fler detaljer

• Projektens upprinnelse och de vetenskapliga motiven
  • Nattlysande moln observeras från Jämtland sommaren 1955
  • Svenska kommittén för Rymdforskning bildas i maj 1959
  • De första raketuppskjutningarna planeras
• Kronogård 1962
  • Avtalet med NASA
  • Raketernas instrumentering
  • Raketerna
  • Omborddatasystem
  • Markstation
  • Bärgningssystemet
  • Observationer av nattlysande moln
  • Hur jag blev inblandad i Kronogårdsförsöken
  • Första insamlingsskottet - bara dykbromsar
  • Arcasraket nr 2 sänds upp - den här gången fungerar det
  • Andra  insamlingsskottet - så nära perfekt man kan tänka sig
  • Vid "rymdtallen"
  • Tredje insamlingsskottet - ingen separation av nyttolasten
  • Fjärde insamlingsskottet - ingen separation av nyttolasten nu heller
• Kronogård 1963
  • Den vetenskapliga bakgrunden till Kronogård 63
  • Ljudgranatnyttolaster 1963 och 1964
  • Första granatskottet- 27 juli
  • Andra granatskottet - 29 juli  - och en dagsboksanteckning
  • Tredje granatskottet - 1 augusti - värmebölja i Norrbotten
  • Fjärde granatskottet  - 7 augusti
  • Köldrekord i atmosfären - pressmeddelandet den 4 november 1963 - ett fall för Guinness Rekordbok
• Kronogård 1964
  • Nytt baninmätningssystem
  • Nytt bärgningssystem på insamlingsnyttolasten
  • Förberedelserna för kampanjen
  • Första raketparet - ingen bärgning av insamlingsnyttolasten, kort telemetrikrångel för granatraketen
  • Andra raketparet - insamlingsnyttolasten bärgad, ingen  telemetri alls från granatraketen efter 29 sekunder
  • Tredje raketparet - insamlingsnyttolasten bärgad, granatraketen fungerade perfekt
  • Fjärde raketparet - insamlingsnyttolasten bärgad i en sjö, granatraketen fungerade perfekt
• Resultaten, temperatur i mesosfären, vindar, kosmiska stoftpartiklar?
• Kostnaderna för projekten
• För kalenderbitaren
  • Koordinater för startramperna
  • Koordinater för markstationerna
  • Träffbild för raketnedslagen
• Kulturhistoria
  • "Kronogårds-Lasse"
  • Var bodde vi och var åt vi de olika åren och vad åt vi?
  • Mathållningen under Kronogård 64
• Källor och noter

Projektens upprinnelse och de vetenskapliga motiven

Nattlysande moln observeras från Jämtland sommaren 1955

Nattlysande moln kan ses i Sverige under sommaren, en halv till en timme efter solens nedgång och före dess uppgång, d.v.s. då solen står 5-10 grader under horisonten (34). Molnen har ofta en vågstruktur där vågorna har flera tiotals kilometer våglängd och 2-3 km amplitud. Man kan också se att molndetaljer rör sig med upp till 100 m/s. 1955 visste man detta och att molnen ligger på ungefär 80 km höjd. Man visste också att det finns ett temperaturminimum på ungefär denna höjd, men inte hur temperaturen var kopplad till de tillfällen då nattlysande moln syns eller inte syns. Vattenånga kan transporteras till dessa höjder, men det räcker inte för att molen skall bildas. Det fordras kondensationskärnor i storleksintervallet 0,1-0,01 µm för att skapa partiklar med storleken ca 0,1 µm.  Kronogårdsförsöken syftade i första hand till att försöka samla in sådana partiklar och utröna deras ursprung samt att mäta temperaturprofilen i mesosfären när nattlysande moln kunde observeras och när de inte syntes.

MISU började markbaserade mätningar av de nattlysande molnens egenskaper. Sommaren 1958 organiserade MISU en kameraexpedition till Jämtland med fotogrammetriska kameror för att bestämma de nattlysande molnens topografi. Kamerorna placerades ca  km i från varandra i Torsta (se ovan) och öster därom i Mårdsjön. Då utvecklades en metodik för kalibrering av kamerornas inriktning med hjälp av stjärnfotografering som medgav hög precision i bestämningen av moönytans höjd. Den 10-11 augusti 1958 togs en utmärkt serie stereobilder av nattlysande moln från Torsta och Mårdsjön som visade att medelhöjden på molnytan låg på 83,5-83,8 km (41). Under juli och augusti 1958 gjordes också i Torsta polarisationsmätningar av ljuset från nattlysande moln som visade attt partiklarna verkligen hade en storlek runt 0,1 µ, men något definitivt kunde inte sägas om partiklarna bestod av is eller stoft eller en kombination därav. Ytterligare polarisationsmätningar gjordes under 1959 (40). Det var under denna period som Georg Witt började utveckla de optiska mätmetoder för utforskningen av den övre atmosfären som sedan blev ett ledande tema i hans forskning sedan den direkta insamlingen av molnpartiklar i början av 1970-talet definitivt övergivits som mätmetod.

Men de markbaserade metoderna för undersökning av nattlysande moln hade sina begränsningar, både när det gällde molnens egenskaper och när det gällde de lokala förutsättningar för deras bildning - som t.ex. temperatur och vattenångemängd på 80 km-nivån i atmosfären. Sondraketen började göra sin entré och göra att de nattlysande molnens gåta blev "forskningsbar" - som en modern forskningsstrategisk term lyder.
 

Svenska kommittén för Rymdforskning bildas i maj 1959

Den 6 maj 1959 bildades ”Forskningsrådenskommitté för rymdforskning” (9 februari 1960 ändrades namnet till ”Svenska kommittén för rymdforskning”, SKR) vid ett sammanträde på KTH. Kommittén bildades på initiativ av Gösta Funke, sekreterare i Naturvetenskapliga Forskningsrådet (NFR). Bland de arton personerna i kommittén, vars ordförande var professorn i teoretisk fysik vid KTH, Lamek Hulthén (1909-1995), återfanns t.ex Hannes Alfvén, Nicolai Herlofson (professor i Elektronfysik vid KTH), Bertil Lindblad (professor i astronomi i Lund), Gösta Funke, Olof Rydbeck (skapare av Råö rymdobservatorium), Nils-Henrik Lundquist (FoA, Försvarets Forskningsanstalt), Håkan Sterky (GD, Televerket), Bert Bolin (professor i meteorologi vid Stockholms Universitet). Dåvarande docenten Bengt Hultqvist vid Kiruna Geofysiska Observatorium i Kiruna var ständigt adjungerad till kommittén, vars sekreterare var docenten Ernst-Åke Brunberg. Kommitténs verksamhet rörde ett nationellt experimentprogram, internationellt samarbetet och en sondraketbas i Sverige. Experimentförslag hade genast kommit från Bolin och Hultqvist. Under hösten 1959 inkom således förslag från MISU-forskarna Bert Bolin, Pierre Welander och Georg Witt om raketförsök kring nattlysande moln.

Vid ett sammanträde i november 1959 föreslår Hannes Alfvén att han skall kontakta USA-myndigheter om tillgången till raketer och i februari 1960 träffar Alfvén NASA och erbjuds raketer och utbildning av svenska tekniker så att de skulle kunna sköta dessa raketer.

På europeisk nivå träffades liknande kommittéer i Belgien i februari 1960. Den svenska kommittén redovisade då planer på uppskjutningar från RFN: konstgjorda moln, proton-, magnetfälts- och elektrontäthetsmätningar. Det framgick i det sammanhanget att SKR ansåg det viktigt att bygga upp en nationell verksamhet före inträdet i en internationell organisation. I februari hade SKR nämligen sänt en skrivelse till Kungliga Flygförvaltningen om att få använda RFN för höghöjdsraketer.

Vid SKR:s möte den 16 mars 1960 framgick att fem Arcasraketer skulle bli tillgängliga som ett resultat av Alfvéns resa. Bolins föreslog att de bl.a skulle användas för att forska om nattlysande moln med raketer. Bengt Hultqvist föreslog raketburna protonmätningar i höjdinternvallet 30-70 km och Willy Stoffregen vid FoA:s Uppsala Jonosfärobservatorium (UJO) föreslog mätning av elektrontäthet vid norrsken. Vi det sammanträdet diskuterades också hur idéerna kring en permanent sondraketbas i Kirunaområdet (det som skulle bli Esrange) skulle realiseras.
 

De första raketuppskjutningarna planeras

Under hösten 1960 begärde SKR egna anslag på 150 kSEK för de planerade försöken vid RFN, men i statverkspropositionen i januari 1961 fanns inga medel anslagna. Försöken vid Nausta 1961 finansierades i stället direkt av SKR:s huvudmän – forskningsråden och FoA. Under SKR:s existens under perioden 1959-1962 fick kommittén 432 kSEK från FoA, 158 kSEK från NFR, 158 kSEK från AFR (atomforskningsrådet) och 130 kSEK från TFR (Tekniska forskningsrådet).

Lennart Lübeck gjorde värnplikten sommaren 1961 och kunde inte leda kampanjen vid Nausta, så Lars Rey från flygförvaltningens robotbyrå anställdes som ersättare. Ingenjör Tord Lundblad från FoA anlitades för att vara formell försöksledare och handlägga säkerhets- och sekretessfrågor. Lundblad började sitt engagemang i raketprojektet genom att den 1 juni 1961 inleda en utbildning vid NASA:s raketbas vid Wallops Island. Hulthén, Hultqvist, Brunberg och Johannes Ortner (från KGO) var på plats vid Nausta när det första skottet gick i augusti 1961.

Hösten 1961 rapporterade Bert Bolin till SKR om kontakter med AFCRL och Robert Soberman kring planer för en raketkampanj kommande sommar. Georg Witt tillbringade hösten 1961 och vårvintern 1962 hos bl.a. NASA och AFCRL för att förbereda 1962 års kampanj. Förhandlingarna mellan SKR, NASA och AFCRL var inte helt omkomplicerade och så sent som i februari 1962 verkade det som planerna inte skulle kunna realiseras.

Kronogård 1962

Avtalet med NASA

• SKR ansvarade genom MISU för planering och genomförande av försöket i dess helhet.
• MISU bidrog med, förutom försöksledning och koordinering av de olika gruppernas insatser, tre grupper för speciella ändamål.
  • Störst bland dessa grupper var den vars uppgift var att bestämma noskonens nedslagspunkt samt bärga densamma. Som hjälpmedel användes dels ett akustiskt inmätningssystem, dels ett elektroniskt system (SARAH) där mottagare på marken och i helikopter pejlade in den sändarförsedda nyttolasten. Denna grupp omfattade ca 12 man.
  • Vidare fanns en observationsgrupp om 5 man, placerad ca 15 mil söder om RFN, vars uppgift var att rapportera och fotografera de nattlysande molnen.
  • En meteorologgrupp om 5 man utförde kontinuerligt vindbestämningar medelst ballongvisering för att kunna korrigera för vindens inverkan på flygbanan.
• Försvarets forskningsanstalt, FOA, skötte större delen av de fältmässiga arrangemangen, såsom vissa anläggningsarbeten, transporter, sambandstjänst och kraftförsörjning.
• FOA svarade vidare för klargöring och avfyring av raketerna och hade i samband här med också ansvaret för skyddstjänsten. FOA sysselsatte ca 12 man under försöken.
• Kiruna geofysiska observatorium ansvarade för drift av telemätsystemet samt tillhandahöll en riometer för övervakning av det elektriska tillståndet i jonosfären i avsikt att bestämma lämpligt skjuttillfälle. Närmast ansvarig för Kirunas insats var dr Johannes Ortner.

• NASA, genom Goddard Space Flight Center, koordinerar den amerikanska insatsen. Denna består av:
  • raketerna,
  • de instrumenterade nyttolasterna,
  • telemätutrustningen,
  • viss specialutrustning samt
  • en grupp för klargöring av nyttolasterna på ca 10 man.

Raketernas instrumentering

• En insamlingsanordning för nattlysande moln med olika typer av insamlingsytor. Två luckor i noskonens spets öppnades på vägen upp vid en höjd av 75 km och stängdes efter passage genom nattlysande molnskiktet vid 90 km. Denna del av nyttolasten konstruerades av en grupp under dr Robert Soberiman vid  U.S. Air Force Cambridge Research Laboratories (AFCRL), Geohphysics Research Directorate, Bedford, Mass, i samråd med dåvarande licentiaten Georg Witt vid MISU, där professor Bert Bolin var föreståndare.
• Ett instrument, elektrostatisk analysator, för mätning vid en höjd av 75 km av snabba elektrononer (1-100 keV) i samband med norrsken och magnetiska stormar. Mätresultat sändes kontinuerligt per radio till marken under flygbanan. Mätningarna genomfördes av dåvarande docenten Bengt Hultqvist vid Kiruna Geofysiska Observatorium (KGO) i samarbete med Dr Ludwig Katz vid AFCRL:s Geophysics Research Directorate.
• Fotografiska emulsioner för att mäta intensitet och energi hos galaktisk kosmisk strålning och lågenergetiska protoner från solen , som är särskilt intensiv på de aktuella breddgraderna. Professor Sten von Friesen (på den tiden känd från TV-programmet "Fråga Lund") vid fysiska institutionen vid Lunds universitet ansvarede för dessa emulsioner och utvärderingen av dem.

Raketerna

Vid starten hölls Nike-raketen fast med fyra klammor i starträlsen på startrampen från Nike-Ajaxsystemet. Just i startögonblicket detekterade en mikrobrytare rörelsen och tände, via en lång kabel, en fördröjningsstubin som senare skulle tända andra steget. Nike-motorn brann i 3,5 sekunder och slocknade på ca 1000 meters höjd. Genom att de två stegen hade olika luftmotstånd gled de isär eftersom Cajunraketen endast var påträdd Nikens noskon. Arton sekunder efter starten, när farten var 750 m/s, tände Cajun och brann i 2,5 sekunder och gav raketen en fart på ca 1510 m/s. Skisser på de två raketstegen med tillhörande mått och vikter framgår av bilden nedan - den finns bland mina papper från Kronogård, men det är oklart vem som ritat den, troligen någon på MISU.

Omborddatasystem

• Den elektrostatiska elektrondetektorn
• En accelerometer
• En magnetometer för att kunna bedöma raketens attityd vid insamling av partiklarna
• Spänningsmatningsenheter
• Timerfunktioner och pyroteknikhändelser
• Raketdata - temperaturer etc.

Markstation

Bärgningssystemet

Nödsändaren ombord av typen SARAH (Search And rsecue And Homing) utvecklades som nödradiopejl vid flyg- och sjöräddning av framförallt militär personal och systemet användes av svenska flygvapnet. Sändaren i nyttolasten arbetade liksom den handburna versionen på den internationella nödradiofrekvensen 243 MHz och fick elektrisk kraft när fallskärmen fälldes ut och började sända 30 sek senare. Den var sedan avsedd att sända under hela nedfärden och därefter 15-30 timmar. Sändaren var självsvängade, d.v.s. ej kristallstyrd, på 243 ± 2 MHz och var självmodulerad till 100% med en pulskod. Arbetsfaktorn var mindre än 1%. Koden var en dubbelpuls med ca 200 Hz grupprepetitionsfrekvens. Dubbelpulsen bestod av 7µs pulser med 9-300 µs inbördes avstånd. Avståndet var individuellt för olika sändare och gjorde det möjligt att identifiera flera samtidigt arbetande sändare. Toppeffekten i pulserna var 15-20 Watt.

Olika antenner användes för sändning i luften och på marken. I luften användes en halvvågs koaxialantenn tillverkad av koaxialkabel, som var fäst vid en av fallskärmens linor. På marken används en kvartsvågsantenn bestående av ett metallteleskop, som drevs ut av en krutladdning sedan nyttolasten landat.Omkopplingen mellan de olika antennerna skedde med koaxialreläer, som manövrerades av kvicksilverströmställare. Dessa kände nyttolastens orientering sedan den landat. P.g.a. dykbromsarna kunde nyttolasten endast ligga i ett av två stabila lägen efter nedslaget. Teleskopantennen var följaktligen dubblerad och rätt antenn väljs av kvicksilveromkopplarna. Teleskopet var kraftigt dimensionerat och förmådde lyfta fallskärmen om denna draperat sig på ett olyckligt sätt.

Inpackad tillsammans med fallskärmen låg en bunt radarreflekterande remsor av aluminium. Remsorna var tillskurna till tre frekvenser i L-bandet (150 MHz) och S-bandet (3000 MHz). Vid fallskärmsutlösningen var det meningen att ett remsmoln med en ekvivalent målyta på 200 kvadratmeter skulle bildas på alla tre frekvenserna. Marksystemen för att följa nyttolasten till marken bekrivs i en separat artikel.
 

Observationer av nattlysande moln

Förberedelserna för kampanjen

Hur jag blev inblandad i Kronogårdsförsöken

När erbjudandet kom från SIS om att bli montör i raketklargöringsgruppen tvekade jag faktiskt. Jag ville åka på ett slags läger i England för fysikintresserade gymnasister - "Youth Science Fortnight". Men min far, som såg längre än jag, ringde tillbaka till Åke Håborg från Svenska Interplanetariska Sällskapet och tog tillbaka mitt "nej tack". Det telefonsamtalet - den 22 maj 1962 - ändrade mitt liv!

Förutom gymnasister engagerades teknologer från KTH i Stockholm. Raketprojektet hade naturligtvis en ansträngd budget och gymnasister och teknologer var billig arbetskraft. Jag hade tio kronor om dagen i lön! Det var lite även på den tiden.

Det var ju den Meteorologiska Institutionen vid Stockholms Universitet (MISU) drev projektet och hade engagerat en grupp ingenjörer för att genomföra det. Bland dessa fanns Rymdbolagets nuvarande styrelseordförande och f.d. VD, Lennart Lübeck. Denna ingenjörsgrupp kallades senare Rymdtekniska Gruppen, hade olika huvudmän under sextiotalet, och var en av de två organisationer som slogs samman 1972 för att bilda Rymdbolaget. Den andra var naturligtvis Esrange, som påbörjade sin verksamhet 1966, fyra år efter den första raketen från Kronogård.

Tjänstgöringen vid projektet Kronogård 62 började klockan nio på morgonen lördagen den 14 juli 1962 med samling på femte våningen på Lindhagensgatan 124 i Stockholm, där MISU på den tiden var inhyst – granne med "Stockholmsbagaren"! Så här stod det i kallelsen till avresan, undertecknad av bl.a. Fredrik Engström, Rymdbolagets första VD:

"Vad beträffar utrustning kan understrykas att det är mer eller mindre vildmarksliv vi skall leva där uppe. Stövlar, grova skor, oömma kläder måste man ha. Även termos skall medtagas. För övrigt räkna med att vistelsen kommer att vara t.o.m. 31/8. Var glad!"

Första insamlingsskottet - bara dykbromsar

Raket och nyttolast skötte sig som väntat under uppfärden och nådde ungefär 105 km topphöjd. På nedvägen separerade nyttolasten som planerat men fallskärmen fälldes inte ut. Inga signaler från radiofyren ombord hördes eftersom de sprötantenner som skulle fällas ut sedan fallskärmen utvecklats aldrig gjorde så. De dykbromsar som var tänkta att ta ned farten och hindra nyttolastens tumling utlöses dock (se bilden).

En ljudmätstation och en av RFN:s radarstationer kunde följa nyttolasten och leda helikoptern till den. Vid Kronogård kunde jag själv höra två dova knallar vid Cajunraketens och nyttolastens återinträde i atmosfären ca sex minuter efter starten. Insamlingsbehållarna återfanns oskadda och vakuumförseglade. Elektroner med en energitopp vid 27 keV kunde detekteras runt topphöjden. Fotoemeulsionspaketet blev delvis skadat genom den hårda landingen.

Orsaken till att fallskärmen inte fälldes ut bedömdes bero på dålig packning av fallskärmen och att man separerat raket och nyttolast på relativt låg höjd (för att lättare observera den med RFN:s radar) och att detta givit upphov till så starka luftkrafter ett en spricka i en svetsfog på bärgningspaketet uppstått. Man beslöt att separera nästa nyttolast högre upp (4).

Jag skrev inte dagbok under Kronogårdssomrarna, utom en enda dag. Jag gjorde följande minnesanteckning den 7 augusti 1962, samma dag som den första raketen från Kronogård sändes upp.

"… Nattpip-1[15]

Arbetet började som vanligt. Mycket mulet men med vissa luckor i molnen. Stilla regn föll. Williams [16] och jag målade Nike[17] nr 2 med sprutaggregat, men hindrades av regnet. Jag satte senare på spin-tabs[18]. Rein[19] och Öste[20] testade igniters [tändare], vilka var OK trots fem dagars utevaro. Jänkarna[21] var skitsura och de ville inte ha skott. På grund av regn ville de inte ta bort skyddet för noskonen, på vilken jag och andra skrivit våra namn. Först höll vi [nedräkningen] vid –35 minuter för dåligt väder. Sedan kom vi till – 11 minuter och höll. Sedan gick vi tillbaks till –35 minuter på grund av regn. Vi täckte över raket och noskon. Sedan kom Rey[22] och någon vetenskapare ut och kollade några pryttlar. Jänkarna var fortfarande skitsura och ville inte ta bort sitt plastskydd. Till slut lät dom övertala sig och räkningen fortsatte. När Öste, jag och Hammargren[23] kom tillbaks från launchern efter settings och armering så sade Williams att riometern gav utslag och att jag borde ta ut kamerorna snabbt. Det var lätt gjort då de var i ordning sedan sex dagar. Sedan snackade vi med Lundblad[24] om placeringen av kamerorna.

Tjugo minuter tidigare, ute vid launchern, hade Öste lovat att han skulle "krypa till Kåbdalis" om det blev skott. Vid –11 minuter höll vi ett ögonblick. Riometern gick stadigt nedåt. Ortner[25] klarsignal, Witt[26] klart, Hilding[27] klart. Ett sista håll vid – 3 minuter sedan raka vägen. Sekunderna gick jäkligt snabbt de sista minuterna.

Ett tunt molntäcke låg på ca 1500 m höjd och klockan var 0147 när FIRE! Kom. Det dröjde ett litet ögonblick då inget hände. Sedan slog en gul-röd-orange låga ut. Ögonblicket efter var raketen ovanför huvudet och ett fruktansvärt muller brakade ner. Det varade ca 5 sekunder. Det enda man såg av raketen var en svart rökslinga som "spiralade" sig in i molnen, lite knallar och blixtar som markerade separation och tändning av steg 2, Cajun, som med lätthet kunde höras.

Ett regn av gnistor föll från ett par kilometers höjd. Upphetsningen var stor i Kronogård. Lundblad gav Williams och mig order att bege oss till launchern. Där hittade vi en gratisstädad platta, trasiga strålkastare, en vidbränd launcher och trasiga kablar. När vi stod där hörde vi två dova knallar: Cajuns och payloadens återinträde i atmosfären ca sex minuter efter starten. En jänkare fotograferade oss raketklargörare och några vindviserare, för vilka Bert[28] lyckats slå ner en anemometer och en vindriktningsmätare med HIAB-en[29].

Sedan gick vi till högkvarteret. Först meddelades att radar [måste ha varit radar vid Vidselbasen] sett raketen men att SARAH[30] klickat. Ljudmät noterade goda utslag. Rykten sade dock att Telemät var perfekt och att Cajun och konen separerat. När budet om att konen hittats kom togs en spontan applåd upp i Kronogård. Med tiden kom Soberman[31] med konen men då var vi redan i Kåbdalis där Elsa[32], kokerskan, sa att hon såg starten och hörde ljudet tydligt. …"

Arcasraket nr 2 sänds upp - den här gången fungerar det

Allt fungerade strålande och molnet dök upp denna gång (se bildserien nedan). Bilder togs också från en 15 km lång baslinje i närheten av Kristineberg ca 140 km söder om Kronogård. Molnet syntes från Kronogård i mer än 20 minuter trots att solljuset från molnet hade spritts i 90 graders vinkel. I Kristineberg såg man molnet i ungefär 30 minuter vilket visar att framåtspridningen av ljuset var stark. Den blåvita färgen hos molnet och det faktum att ljuset från molnet var polariserat visade att molnpartiklarna var av samma storlek som det synliga ljusets våglängd (5). Jag kommer tydligt ihåg hur Georg Witt låg raklång på marken i Kronogård och tittade på molnet, som ju var rakt i zenit, genom polarisationsfilter som han snurrade på framför ögonen.

Så här kommenterade fotografen (Georg Witt) själv bilderna i ett mejl från den 2 maj 2003:

"....Kol. 1: Bilder 15,16,17,18,19. Kol. 2: Bilder 21,23,25,27. Sista bilden i serien är Bild 29 som inte finns med i bilden, mest beroende på att den inte säger så mycket mer. Tyvärr har jag ingen aning om bildfrekvensen men gissar på några (2-5) minuter mellan bilderna.

Historien bakom känner Du väl till - det första Arcas-skottet från Nausta [SG: 1961] gick ju under otjänliga väderleksförhållanden eftersom "grupptrycket" på uppskjutningsplatsen var för högt. Vårt team: Natham Wilhelm, Paul Crutzen [SG:sedermera Nobelpristagare i kemi] och Tom Ryan från Sobermans grupp. Den sistnämnda som spion inför det som komma skulle [SG:Kronogård 1962]....

...och da'n därpå [SG:7 august 1962] beslöt Lars Rey att utnyttja det strålande vädret till att bli av med Arcas nr. 2 som till skillnad från det första exemplaret fungerade "as predicted". Det är bara synd att skottet gick när de flesta hade tagit ledigt...Men beviset att man kan mäta vindar med talkpuder och HDX finns på bilderna. En försmak till ljudgranaternas betydligt bastantare rad av rökpuffar..."

Andra  insamlingsskottet - så nära perfekt man kan tänka sig

Raketen fungerade väl, topphöjden blev 105 km som avsett, men skjutriktningen var 40 grader mindre än avsett (254 grader i st.f. 295 grader). På uppvägen, vid andra stegets brinnslut, stannade den elektroniska kommutatorn i telemetrisystemet. Även magnetometerdata, som överfördes på en kontinuerlig FM/FM-kanal, upphörde just då.  Vid separationen av nyttolasten återvände båda telemetrifunktionerna till normal funktion. SARAH-signaler kunde höras under det att nyttolasten föll ned i fallksärmen, men vid landningen upphörde mottagningen eftersom sprötantennerna på nyttolasten för sändning från marken inte fälldes ut. Men SARAH-signalerna under nedfärden gjorde det ändå möjligt för helikoptern att finna nyttolasten 19 minuter efter starten.

Insamlingsbehållarna var intakta och vakuumtäta. Inga elektroner detekterdes, vilken på sätt och vis validerade mätningen från den första raketen. Fotoemulsionpaketet var helt oskadat.

Problemet med kommutatorn och magnetometerkanalen hade man sett förut och berodde på glappkontakt i ett relä, men det fungerade bra vid den sista kontrollen före start och trycket på att ta vara på alla chanser att skjuta i nattlysande moln gjorde att man sköt upp nyttolasten trots reläets osäkra status. Problemet med de SARAH-antenner som inte fälldes ut antogs vara ett fel i en pyroteknisk fördröjningsledning (stubin) (6).
 

Vid "rymdtallen"

Mina föräldrar, Evert Grahn (1910-2004) och Maria Grahn (1913-2004), reste upp till Kåbdalistrakten varje sommar jag var I Kronogård. De stannade 7-10 dagar varje gång, men hann utforska stora delar av Norrbotten och grundligt bekanta sig med ortsbefolkningen, Naturligtvis ville de kanske hålla lite koll på mig, men de hade inget fast sommarställe, och ville nog få lite del av det äventyr raketskjutningrna innebar. Jag kommer att citera min fars dagbok flera gånger. Det första citatatet ger en glimt från den plats utmed vägen till Kronogård, "rymdtallen", där polisen satt upp en spärr och där media och allmänhet fick uppehålla sig, Enda informationskanalen var en liten grön batterihögtalare som satt i "rymdtallen". Vi var inga mästare på mediarelationer på den tiden. När den första raketen sköts var nog platsen kring "rymdtallen" fylld med journalister. Vid det andra skottet var situationen en smula annorlunda. Så här skrev min far i sin dagbok för fredagen den 10 augusti 1962:

"... Vi körde till Vidsel, drack kaffe och såg på TV på restaurang Renkronan. Klockan 10 [22] anlände vi till åskådarplatsen vid Kronogård. Vi var först utom poliserna. Sedan kom ytterligare ett par bilar med åskådare och längre fram en VW med en kvaddad strålkastare. Poliserna antecknade för kommande bötfällning. Föraren var nykter men de tre passagerarna var fulla och hade lite trouble med polisen. Småningom kom de ur bilen och slog sig i slang med oss. Det visade sig vara idel grannar [från Kitajaur]. Ivar A i lilla stugan och postmottagare i Kitajaur, hans son, en alert ung man med mustascher, slidkniv och utan skor samt en rustik typ i islandströja och mössa med skärmen permanent åt nordost. Fyllsnack och larvigheter. Gjorde upp eld med hjälp av bensin. Skottet gick 13 minuter i tre..."

Tredje insamlingsskottet - ingen separation av nyttolasten

Fjärde insamlingsskottet - ingen separation av nyttolasten nu heller

Dagen därpå, lördagen den 1 september var det dags för hemresa med bil för större delen av personalen. Vi startade kl 9 på morgonen och kom fram till Stockholm kl 1 natten till söndagen - nästan på pricken 50 dagar efter avresan. Nästa dag, måndag den 3 september 1962 var jag tillbaka i skolbänken i tredje ring i gymnasiet.

Det finns en film om Kronogård 62 som Fredrik Engström producerat med hjälp av material filmat av Sveriges Radio. Den lånades ut till den brasilianska rymdkommittén "Comissao Nacional de Atividsdes Espaciais" i São José dos Campos. I ett brev daterat den 26 juni 1963 skriver Fernando de Mendonca att han vill låna "...your highly praised film about the establishing of a simple rocket range facility". Filmen returneras och i ett  brev daterat den 8 november 1963 skriver samma person att "We did appreciate it very much and we had the opportunity to present it to several groups here in Brazil, interested in the field of research with small rockets".

Kronogård 1963

Den vetenskapliga bakgrunden till Kronogård 63

Raketskjutningarna vid Kronogård juli-augusti 1963 syftar till en bestämning av lufttemperaturens variation med höjden mellan 45 och 95 kilometers höjd. Ett för sök skall vidare göras att med optiska metoder bestämma om atmosfärens vattenhalt på dessa höjder är tillräcklig, för att en kondensationsprocess skall kunna äga rum.

Temperaturmätningar upp till 30-40 kilometer görs numera dagligen vid ett mycket stort antal. Stationer runt hela jorden. Denna lägre del av atmosfären är väl kartlagd. När det gäller höjder ovanför 40 km, i ozonosfären och mesosfären, har temperaturbestämning gjorts endast vid ett fåtal punkter i världen och endast vid ett fåtal tillfällen. Man vet därför inte, om temperatur-höjd kurvan återspeglar atmosfärens normala förhållanden och om fördelningen utan vidare gäller vid en annan latitud än där mätningen skedde. Det är särskilt vid höga latituder som temperaturens höjdvariation sommartid är av intresse. Detta beror på de särskilda belysningsförhållanden som råder i de högre luftlagren under denna tid. 80-km nivån utsätts under en lång period för nära nog konstant bestrålning av solens ultravioletta ljus. Detta ljus absorberas på lägre höjder av ozonmolekylen vars maximala koncentration vi finner på 30-50 kms höjd.

Absorptionen åstadkommer en uppvärmning av dessa skikt och man får där ett kraftigt temperaturmaximum. Vid 80 km är koncentrationen hos de absorberande molekylerna förhållandevis lägre och vi finner där ett temperaturminimum med temperaturer ned till -130^oC. Detta temperaturminimum har vid, våra latituder ett alldeles särskilt intresse i samband med undersökningen av nattlysande moln. Man vet ännu inte med säkerhet om dessa moln förorsakas aven kondensationsprocess eller om det enbart är närvaron av mycket små fasta partiklar, som sprider solljuset och ger upphov till fenomenet. Resultaten från experiment Kronogård 62, då man insamlade molnpartiklar, visar bland annat att det finns en högre koncentration av fasta partiklar i den höga atmosfären, när nattlysande moln kan observeras. Man har vid laboratorieanalysen funnit att bland partiklar finns sådana som innehåller järn och nickel i ett förhållande som är typiskt för meteoriskt material. Denna partikelkoncentration var omkring 100 ggr större när molnen kunde observeras än när detta icke var fallet. Man har emellertid också funnit en antydan om att molnpartiklarna vid insamlingen har varit omgivna av ett skikt av is. För att möjligheten till kondensation av vattenånga på molnpartiklarna skall kunna diskuteras måste man först mäta koncentrationen av vattenånga i dessa nivåer. Om man betänker att lufttätheten vid 80 km är 100000 gånger lägre än vid havsytan, och att det normalt finns omkring l till 10 gram vattenånga i varje kubikmeter luft vid den senare nivån, förstår man att en bestämning av den övre atmosfärens fuktighetshalt är mycket svår. Väggarna i konventionella mätinstrument innehåller så mycket störande vattenånga att en mätning med direkta metoder ar omöjlig.

Kondensationsprocesser i den övre atmosfären kan studeras på optisk vag. Om man utsprider mycket små partiklar, vars radie ar mindre an ljusvåglängden, kommer dessa i likhet med "naturliga" nattlysande moln att sprida solljuset i skymningen. Egenskaper hos detta spridda ljus, såsom intensitet och polarisation, är beroende av partiklarnas storlek, sammansättning och antal per volymsenhet. Om man sprider ut ett moln av dylika partiklar kommer detta till en början att vara relativt ljusstarkt. Allteftersom molnen sprids på grund av luftturbulensen, minskas partikelkoncentrationen i molnet och ljustätheten avtar. Om emellertid under denna process vatten kondenseras på partiklarnas yta kommer partikelradien att öka. För sådana mycket små partiklar galler det att ljusintensiteten per partikel ar mycket kraftigt beroende av radien, varför en kondensationsprocess effektivt kommer att öka molnets ljustäthet. Genom fortlöpande fotografering av ett dylikt moln kan man således vänta sig kunna påvisa en eventuell kondensation.

Vid experimenten 1963 kommer temperaturen att bestämmas medelst ljud-granat-metoden vilken baserar sig på förhållande att ljudhastigheten är proportionell mot den absoluta temperaturens kvadratrot. En raket försedd med ett antal explosiva laddningar skjuts upp. Vid bestämda höjder under raketens vag uppåt detoneras laddningarna. Då uppstår en ljusblixt, en ljudvåg och ett moln av gaser och rökpartiklar. Ljudvågornas ankomsttider till marken registreras av ett system av känsliga mikrofoner. Explosionernas läge kommer att bestämmas noggrant med geodetiska och elektroniska metoder. Genom att position och tid för explosionerna är kända kan man med hjälp av denna metod bestämma såväl den genomsnittliga ljudhastigheten som den horisontella vindhastigheten i ett antal nivåer.

Då mätningen skall göras såväl i närvaro som i frånvaro av nattlysande moln hoppas vi kunna avgöra om fenomenet är associerat med onormala temperaturförhållanden. Kännedom om dessa förhållanden är för övrigt viktig icke blott med hänsyn till eventuella kondensations processer. Även om våra mätningar ger vid handen att det finns tillräckligt av vattenånga vid dessa nivåer för att en kondensation skall vara möjlig återstår frågan varför molnpartiklarna koncentreras vid 80-85 km. Då partiklar vid denna höjd faller genom luften på grund av sin egen tyngd, måste det finnas en mekanism som motverkar fallhastigheten och därigenom koncentrerar partiklarna i ett skikt. En sådan mekanism är vertikal luftström. Kännedom om temperaturens höjdvariation är absolut nödvändig för att sådana processers roll vid bildning av nattlysande moln på allvar skall kunna diskuteras.

Ljudgranatnyttolaster 1963 och 1964

Som reserver för omborddetektorerna hade MISU:s Gunnar Tollett 1964 konstruerat markbaserade "flash detectors". Jag kommer ihåg de stora trattar som skärmade av störningar från omgivningen så att de fotomultiplikatorer som skulle uppsnappa ljusblixten från de exploderande granaterna gav korrekt signal. Nyttolasterna hade byggts av en firma som hette Superior Engineering Co - vi i "fotfolket" kallade den för "Överlägsna Ingenjörsbyrån", trots att deras anställda var trevliga prickar.

Kampanjen 1963 sköt fart i mitten av juli då huvuddelen av personen började anlända. Jag själv avreste med tåg från Stockholm kl 17 den 7 juli 1963. Den planerade skjutperioden var kl 0000 den 22 juli till kl 0600 den 15 augusti.
 
 
 

Första granatskottet - 27 juli

Andra granatskottet - 29 juli - och en dagsboksanteckning

Mina föräldrar, Evert och Maria Grahn, var närvarande vid skottet den 29 juli. Så här skrev min far i sin dagbok från den 29 juli 1963:

"...Kl 2230 åkte vi till Kronogård och tog familjen Rönnlund med. Stoppades av polis före "rymdtallen". Jag talade om vem jag var och polisen anropade Sven per telefon (polisens idé), lyckades ej men tog i stället Brändefors. OK!! Vid Kronogård tog Hahn emot oss; han sa sig känna oss från förra året. Vi fick fort stoppa motorn (för SSD:s skull) och lämna honom bilnycklarna. Passerkort ordnades också av honom. Sven kom sedan och visade oss till ett åskådartält. Fint väder. 2430 gick skottet. Mycket lyckat. Kom iväg i två-tiden..."

Tisdagen den 30 juli bärgade vi Nike-boostern som slagit ned så nära startrampen och ställde upp den utanför Domänskolan ("centralförläggningen") i Kåbdalis. Onsdagen den 31 juli börjde en period med rent tropiskt väder i Norrbotten. Jag och en hel grupp av 7 andra praktikanter avreste redan kl 6 på morgonen med den inhyrda Mercedesbussen till Pite Havsbad. Vi var tillbaka i Kåbdalis vid 1530-tiden och fortsatte badandet vid campingplatsen vid Kåbdalissjön. Den 1 augusti fortsatte badvädret och större delen av projektgruppen tillbringade dagen vid campingplatsen. Men nu var det slut på vilopausen. Vi hade två raketer kvar att skjuta och på kvällen blev det "pådrag", dv.s. utrymning av skjutfältet och nedräkning.

Tredje granatskottet - 1 augusti - värmebölja i Norrbotten

Mina föräldrar gav sig av hemåt den 2 augusti men på natten före avresan hade de väckts av den startande raketen. De hyrde i den s.k.barnkolonin vid sjön Kortak (Kurtek på kartan) strax norr om Kåbdalis, ungefär en mil från startrampen i Kronogård. Så här skrev min far i dagboken:

"... Klockan 0,26 [hans klocka gick någon minut fel igen] väckte Maja [min mor Maria] mig och sa att hon hört raketskottet. Mycket riktigt, klockan 7 nästa morgon sades på nyheterna att tredje skottet sänts upp 0,26 mot en himmel utan nattlysande moln (skrivet 07,20)..."

"... I Vita Huset låg Sven ensam och sov. Maja väckte honom och han sa att sista raketen skulle uppsändas 6-7 augusti, varefter de får resa hem..."

Den 3 augusti bröt ett kraftigt åskväder med slagregn ut - "lyse och vatten utslaget" (35). En del av projektteamet begav sig med buss till restaurant "Bryggan" i Luleå och åt en god middag (35). Åskvädret skadade ljudmätsystemen och man fick dem inte i skick den 4 augusti så nedräkningen för den sista raketen måste stoppas. Man beslöt emellertid redan på morgonen den 4 augusti att modifiera granaternas detonationstidpunkter och lägga den högsta granaten 3 km högre upp.
 
 

Några glimtar från Kronogård 63 från min smalfilm

Jag tar fram en Nike-tändare för mätning av resistansen	Jag trasslar ut kabeln till en Cajuntändare. Eric Öste ser på.	G Jolhagen sätter i Cajuntändaren med stång. Stensson och  Williams lyssnar efter snäppet från bajonettfattningen.
Raketen redo för montering av granatspetsen.	Vindviseringsmasten syns tydligt i raketfllammans sken.

Så här såg de elva översta granatbrisaderna ut på himlen från långt avstånd. Man anar vindprofilen. Kronogård 1963

Fjärde granatskottet - 7 augusti

På fredagen den 9 augusti var det surströmmingsfest i centralförläggningen för att fira den lyckade raketserien. En livfull redogörelse för denna fest och andra anekdoter från Kronogårdsåren återfinnes i en artikel i en intern FoA-publikation skriven av Gösta Jolhagen ("Jolle") från FoA:s fältsektion som utförde mycket av den tekniska servicen vid Kronogård och också skötte delar av raketklargöringen. Jag måste medge att jag deltog i pojkstrecket som "Jolle" råkade ut för. Efter några dagars avvecklingsarbete var det dags att åka hem. Nordpilen anlände till Stockholm C klockan 2310 på söndag den 11 augusti, och jag var hemma efter endast 35 dagas bortovaro. Det skulle visa sig att denna sommar var den kortaste "Kronogårdssommaren". Raketerna sändes verkligen upp i ett rappt tempo!

Köldrekord i atmosfären - pressmeddelandet den 4 november 1963 - ett fall för Guinness Rekordbok

"... Upp till en höjd av omkring 55 kilometer följer den observerade temperaturfördelningen i stort sett de förhållanden som har uppmätts vid andra tillfällen, i bl.a. USA. Sålunda ökar temperaturen från omkring -50^oC vid 15 km till något över 0^o vid 50 km och denna uppvärmning förorsakas av att de vid dessa höjder talrikt förekommande ozonmolekylerna absorberar solens ultravioletta strålning. Fortsätter man högre upp avtar temperaturen åter för att vid omkring 82 km nå ett minimum. Temperaturen har där i frånvaro av nattlysande moln befunnits vara -120^oC, även den i enlighet med tidigare uppmätta resultat. I närvaro av nattlysande moln har dock temperaturen vid minimum varit -143^oC. Detta torde vara det lägsta värde man någonsin har uppmätt i den fria naturen, vilket stöder det man funnit genom analysen av data från förra årets insamlingsexperiment, nämligen att molnpartiklarna troligen omges av ett isskikt. Man har vidare funnit att vinden mellan 40 och 88 km är genomgående ostlig eller nordostlig för att ovanför 88 km övergå till västlig. Mätningarna visar förekomsten av våldsamma vindstyrkevariationer. Vid ett tillfälle har vindstyrka av omkring 200 m/s uppmätts vid 82 km, medan det endast 2-3 km högre upp rådde praktiskt taget vindstilla..."

Pressmeddelandet var undertecknat av Georg Witt (Fil. lic) och Johan Martin-Löf (civ.ing). Detta mätresultat stod under en följd av år nämnt som ett rekord i Guiness Rekordbok. En bra PR-kupp av NASA och MISU!

Kronogård 1964

Sverige

• Fyra Nike-Cajunraketer
• Multistations dopplerbaserat baninmätningssystem
• Skjutfält och skjutplatsfaciliteter
• Kameror och kamerastationer för optiska observationer av nattlysande moln.
• Utrustning för att bärga insamlingsexperimenten
• Ljudmätutrustning för granatexperimentet.
• Personal för driften av startplatsen, baninmätningen, markobservationer och klargöring av raketer och nyttolaster.

USA

• Fyra Nike-Apacheraketer
• Fyra insamlingsnyttolaster, inklusive nosekon och dopplertranspondrar.
• Fyra granatnyttolaster, inklusive noskon och dopplertranspondrar.
• Två startramper, som lån.
• Telemetristation, som lån.
• Laserutrustning, inklusive buss för att utrustningen,
• Ytterligare personal för klargöring av nyttolaster och markobservationer.

Nytt baninmätningssystem

Det var en märklig känsla att komma direkt från gymnasiemiljön med sina skolfuxar till en "dånande krater" av ingenjörsaktivitet. Hade jag inte känt personerna i labbet från tidigare Kronogårdsår hade jag nog inte kunnat göra mycket nytta. En del av husvagnarna till baninmätningssystemet stod permanent parkerade på gatan utanför, tycker jag mig minnas. Idylliska tider när de fick stå i fred!  I laboratoriet vimlade det av folk: Lennart Lübeck, Robert Eide, Anders Björkman, Karl-Einar Sjödin, Sven Söderdahl, Sune Moritz... . Läs mer om baninmätningssystemet här.
 

Nytt bärgningssystem på insamlingsnyttolasten

Förberedelserna för kampanjen

Den lokala entreprenören Edvard Eklund (1910-1968) hade gjort stora markarbeten i Kronogård, särskilt vid starramperna. En helt ny startplatta norr om den gamla hade gjutits och en liten vägstump hade röjts ner mot sjön mellan de två ramperna. På den vägen var en rastvagn (RV-8) av den typ vägarbetere använder uppställd. De utgjorde ett slags bas för raket- och launchergruppen, som jag tillhörde. Rastvagnen var hemtrevlig med fotogendriven "varmvind" och kokplatta för kaffekokning etc.

Det var varmvinden som tvingade mig att besöka provinsialläkaren i Vuollerim, doktor Wahren. Fotogentanken till varmvinden satt bakom en yttre dörr på rastvagnen och vi fann att den läckte - tanken alltså. Jag fick uppdraget att täta läckan och för att nå den läckade ledningens anslutning i tankens botten var jag tvungen attt krypa in under tanken. Preis när jag gjorde det föll en fotogendroppe rakt ned i mitt högra öra. Jag sköljde ur örat med vatten, men ganska snart sved det i örongången och hörseln dämpades. Iväg till Vuollerim den 10 juli där sköterskan spolade ur hudflagor och annat otyg med en stor "hästspruta" och hela världen svajade! Sen blev det kortisondroppar och det hela läkte på en vecka!

Roligare var ett uppdrag jag och Lars Kristofferson utförde måndag den 13 juli. Vi skulle sätta ut skjutvarningsskyltar på diverse platser utmed skjutfältets östra gräns. Vi åkte helikopter till platser så nära som möjligt de ställen där skjutvarningsskyltarna skulle sättas upp. Sen var det bara att med karta och kompass ta sig fram. Det var lite läskigt att gå omlring i den helt tysta skogen i middagshettan. Vi hetsade vi upp varandra med att vi hörde fotsteg av björn bakom oss!  Helikopterpiloten stannade vid helikoptern, och oftast fann vi honom vid återkomsten stå med sitt haspelspö (som han förvarade i något slags bagageutrymme i helikopterns stjärt) kastande i någon närbelägen liten sjö. Han visade oss också en del kul saker med helikoptern som hur man kan stänga av motorn och med fritroterande rotor ta sig fram till lämplig landningsplats. Just före "nödlandningen" slog han på tändningen igen och helikoptern steg upp. Under denna expedition kom vi in i en hagelskur och helikopterns plastbubbla täcktes av ett tjockt lager is. Lars K och jag satt i "baksätet" och fick sitta och hålla de två dörrarna öppna med fötterna så att piloten kunde se att flyga. Han valde att landa på ett fält invid en bondgård. När vi landat och stängt av motorn och satt och väntade ut hagelskuren öppnades dörren till stugan och en gumma ropade "ska ni ha kaffe?" "Nej", ropade piloten, "vi skall strax fara"! Ja, det var ett riktigt äventyr!

Som man kan se av skjutvarningen var kampanjen tänkt att som längst pågå mellan den 27 juli kl 0900 och den 28 augusti kl 0700. Den 24 juli var det provnedräkning.

Första raketparet - ingen bärgning av insamlingsnyttolasten, kort telemetrikrångel för granatraketen

Nyttolasten kunde inte återfinnas trots omfattande letande med helikopter. Detta är vad som hände (2): Helikoptern inväntade skottet vid Nausta. Vädret var dåligt ur brägningssynvinkel med heltäckande moln på 5 meters höjd över Kronogård och med 1,5-2 km sikt under molnen. Helikoptern kunde inte flyga förrän vid 15-tiden på e.m. den 7 augusti. Ingen som helst SARAH-signal (signal från radiofyren, Search And Rescue And Homing på 243 MHz) uppsnappades från nyttolasten. RFN:s radar 01 fick ett eko i 15 sekunder och under natten utvärderade man ljudmätdata och dopplerdata från Kronogård, Buoksejaur och Nausta. Dessa lägesangivelser sammanföll väl med radarekot. Man sökte också den 8 augusti och den 9 augusti sökte man med en helikopter och på kvällen gick man ut med en annan helikopter och gjorde en provsprängning för att kalibrera ljudmätsystemet samt flög en SARAH-sändare i helikoptern för att kalibrera pejlstationerna. Utvärderingen av provsprängningen kunde endast ske med data från Kronogård och då visade sig kartfelet på platsen vara drygt 1,5 km. Även den 9, 11 och 14 augusti bedrevs spaning after nyttolasten med helikopter och till fots - utan resultat (2). Inte förrän nästa sommar skulle nyttolasten upphittas. Se separat artikel.

Meningen var att granatraketen skulle sändas upp 20 minuter efter insamlingsraketen, men av olika skäl drog det ut på tiden. Jag minns faktiskt inte riktigt varför. Emellertid fick vi iväg årets första granatraket kl 0016 UT, d.v.s 47 minuter efter insamlingsraketen. Allt fungerade bra, men mellan ljudgranat 9 och 11 strejkade raketens telemetri- och baninmätningssändare på 73,6 MHz, så ljudgranat nr 10, som skulle utlösts 79 sekunder efter starten kunde inte användas i datautvärderingen. Alla  mikrofoner snappade upp knallarna från granaterna. En radiosond uppsänd från Kronogård gav temperatur till 32 km höjd och vindar till 20,5 km
 
 

Så här såg granatbrisaderna ut på himlen vid ett skott från Kronogård 1964

Andra raketparet - insamlingsnyttolasten bärgad, ingen  telemetri alls från granatraketen efter 29 sekunder

Helikoptern startade från Kronogård vid -15 minuter och begav sig till väntläget vid Majtum: Medelhöga moln täckte hela himlen. Nästan genast efter avfyringen kunde helikoptern gå in i nedslagsområdet som låg i den västra delen av skjutfältet. Kronogårds SARAH-station kunde mycket tidigt ange riktningen till nyttolasten. Så småningom fick alla stationer, Nausta, Buoksejaur, och även helikoptern, in signaler. RFN:s radar 01 kunde också följa fallskärm och raket. Markstationernas bäringar gav en triangel med ungefär 1000 m sida. Då fallskärmen med nyttolasten landat förlorade markstationerna och helikoptern SARAH-kontakten. Efter en stund, då helikoptern kommit ca 2 km från nedslagsplatsen återfick man signalen och man lyckades efter ytterligare en stund få ögonkontakt med nyttolasten (kartkoordinater DG 47.5 16 (11), RT90: 7355147.489   1634157.604), 45,2 km från startrampen i riktning 276 grader varefter helikoptern återvände till Kronogård för att hämta upp nyttolastspecialister. Starten från Kronogård till nedslagspunkten blev dock fördröjd med tre timmar på grund av motorfel, men när man väl kom iväg gick allt normalt (2). Nyttolasten bärgades i fuktig mark  Luckorna i spetsen var förseglade men insamlingsbehållarna inte fulllständigt stängda.

Granatraketen sändes upp 28 minuter efter insamlingsraketen - vi började närma oss den ursprungliga planen.  Emellertid slutade DOVAP-transpondern att fungera 29 sekunder efter starten, så tyvärr blev detta skott ett totalt misslyckande.

Även detta år höll vi ganska snabb takt i skjutningarna när vi väl kommit i gång. Vi försökte redan den 13 augusti sände upp det tredje raketparte och på kvällen den 14 augusti var det nedräkning igen och då ringde min far till Kronogård för att ge mig ett viktigt meddelande - jag hade kommit in på Kungliga Tekniska Högskolans linje för teknisk fysik. Telefonnätet på Kronogård var ordentligt utbyggt detta år och det satt fälttelefoner i varenda byggnad betjänade av en manuell växel i det gamla skafferiet i huvudbyggnaden. Så här skriver min far i sin dagbok:

"...Jag ringde Sven i Kronogård och gratulerade. Han satt i rakethallen i allsköns ro. De försöker göra den tredje uppskjutningen i kväll. I går stoppades 3 min före nedräkningens slut. Två (d.v.s. fyra raketer) uppskjutningar har gjorts och noskonen till den andra raketen har bärgats men inte till den första. Sven har fått körkortet [med post] och kör bil varje dag. De har dåligt väder - hemkomsten kan inte bli före den utsatta tiden..."

Tredje raketparet - insamlingsnyttolasten bärgad, granatraketen fungerade perfekt

Bärgningshelikoptern startade vid -8 minuter från Udtja och gick till Erikjaure för att invänta skottet. Ingen SARAH-signal hördes under nyttolastens luftfärd utom möjligen i Nausta där en mycket svag signal hördes. Men RFN:s radar fick god kontakt med fallskärmen på nedvägen ända till +11 minuter. Helikoptern steg till hög höjd och radarn ledde den mot den sista inmätta radarpositionen för nyttolasten. En falsk signal hördes på SARAH-frekvensen, men denna försvann efter en stund. Vid + 35 minuter kunde SARAH-signalen från nyttolasten snappas upp i helikoptern.  Troligen började SARAH-sändaren fungera vid nedslaget. Nyttolasten bärgades från en våt myr i gott skick 44,7 km från startrampen i bäring 307,7 grader (DG 59 28,6, RT90 7378964.800   1641571.195) (2). Luckorna i spetsen var stängda, men smuts hade ändå trängt in i "kollektordelen". Insamlingsburkarna var stängda, men saknade vakuum.

Granatraketen startade precis som planerat 20 minuter efter insamlingsraketen kl 0113 UT. Alla fyra banimätningsstationer tog emot starka signaler och alla sju mikrofonerna hörde tydliga knallar fråm alla granater, även den sista som exploderade på nästan 100 km:s höjd efter 94,5 sekunder. Radiosonden från Kronogård gav temperatur till 22,5 km och vind till 10,5 km höjd.
 

Fjärde raketparet - insamlingsnyttolasten bärgad i en sjö, granatraketen fungerade perfekt

Bärgningshelikoptern startade även denna gång vid -8 minuter från Udtja och gick till Erikjaure för att invänta skottet. Sikten var god utan andra moln än nattlysande. Endast SARAH-stationen vid Kronogård hörde intermittenta SARAH-signaler (1 sekund var 5:te sekund) vid +345 sekunder. RFN:s radar 01 och 09 fick goda kontakter vid +6,5 minuter och helikoptern leddes till nedslagsområdet. Den gick sedan ned på lägre höjd och sökte i vindriktningen. Tre km "i lä" om "radarpunkten" fick man syn på fallskärmen ca 20 meter från stranden i sjön Tjavelkjaure (DG 50 27,9, RT90 7377333.263   1634957.508). Helikoptern markerade platsen med en medförd boj. Eftersom vattendjupet bara var 2 meter och fallskärmen fortfarande flöt beslöt man att omedelbart försöka bärga nyttolasten. Genom att "blåsa" med helikoptern fick man in nyttolasten närmare land, men under detta arbete hotade fallskärmen att blåsa in i helikopterns stjärtrotor (42). Man landade därför och fick iland nyttolasten med en medförd gummibåt (2). Helikoptern återvände genast till Kronogård från landningsplatsen som låg 50,3 km från startrampen i bäring 301,6 grader.

Granatraketen, den sista raketen från Kronogård, startade alltså kl 0049 UT och allt gick strålande. Utmärkt telemetri, baninmätning och ljudinmätning av granatknallarna. Alla sju mikrofoner detekterade alla 12 granater. Radiosonden gav vind och temperatur till 29,5 km höjd. Alla kamerastationer tog bilder.
 
 

När jag lämnade Kåbdalis fredag den 21 augusti kl 6 på morgonen anade jag att detta var slutet på Kronogårdsepoken - under sommaren hade vi talat om den nya raketbasen i Kiruna som skulle öpnna om något år. Fanns det verkligen plats en sommar till för Kronogård? Så blev det inte och för mig avslutades Kronogårdseran när jag kom hem till Stockholm sent på kvällen den 21 augusti. Jag hade varit hemifrån 50 dagar - precis som det första året i Kronogård. Totalt hade jag deltagit i Kronogårdsexpeditionerna i 135 dagar - 4,5 månader! För mig själv gick livet också in ett nytt skede - jag började på KTH Teknisk fysik fredag den 2 oktober - men det är en annan historia.

Resultaten, temperatur i mesosfären, vindar, kosmiska stoftpartiklar?

Kostnaderna för projekten

För kalenderbitaren

Koordinater för startramperna

Koordinater för markstationerna

I dokumenten kallas punkt B för "Buoksejaur", vilket kan vara en förvrängning av namnet på den del av Piteälven som ligger närmast Såkevare och heter Puoktjajaure. "Buoksejaurs" grova koordinater har av någon på Internet angivits vara 66,05 N 19,15 E, vilket är en bit upp på Puoktjajaures södra strand. Att mätstationen låg på Såkevare har angivits av en pensionerad RFN-anställd, Stig Fagerström, Älvsbyn, som arbetade vid punkt B på Såkevare och bemannade en s.k. MTS (Missile Tracking System)-station där, ett slags radar (?).
 

Träffbild för raketnedslagen

Kulturhistoria

"Kronogårds-Lasse"

Den siste kronojägaren som bebodde Kronogård var Lars Johan Larsson, född 1890. "Kronogårds-Lasse" bodde 33 år i Kronogård. Han blev anställd på Domänverket den 1 februari 1919 och satte då sin fot i Kronogård för första gången. Den 31 oktober 1950 gick han i pension men bodde kvar i Kronogård till februari 1952, då han flyttade ned till Kåbdalis. Kronojägarbostället byggdes redan 1878 och utgjorde bostad för kronojägaren i dåvarande Kukilla bevakning. Stället, som då kallades Aborrträsk, låg avsides och gör det än idag. "Första åren måste vi proviantera i Älvsbyn. Dit var det 10 mil." Väg saknades till Kronogård, därför  var enda sättet att ta sig fram med skidor eller släde. "Visst fanns det en affär i Kåbdalis, men den hade för det mesta bara amerikanskt fläsk att sälja", berättade "Kronogårds-Lasse". Telefon kom till Kronogård redan 1919 och väg 1925. På den tiden var avverkningen stor, men på 60-talet behövde skogen ännu växa till sig. Skogsbruket bedrevs naturligtvis med hästar på den tiden och "Kronogårds-Lasse" kom ihåg att han och hans fru hade 12 gästande hästar julen 1931.

Var bodde vi och var åt vi de olika åren

1963 bodde jag fortfarande i "Vita Kåken" men många andra bodde i Domänskolan (se nedan) - benämnd "centralförläggningen" - där maten också lagades och serverades.

Under Kronogård 64 inkvarterades de allra flesta i Kåbdalis, såvitt jag kommer ihåg. I ett dokument som har titeln "Information om mat, förläggning och kommunikationer" framgår att inkvartering skedde i Domänskolan (numera nedbrunnen), Skolhemmet samt i hus som ägdes av byns "entrepenör" Edvard Eklund: "Vita Huset", Handelsbodens övervåning samt ett antal turiststugor. Dessutom i två hus som ägdes av Frans Jonsson: "Hönshuset" och hans egen övervåning. Dessutom bodde folk på övevåningen hos den gamle rallaren "Långe David"  (David Harald Svensson, 1886-1971) som sägs ha stannat kvar när Inlandsbanan blev klar 1936 (33) och som jag undrar inte spelade sig själv i filmen om inlandsbanan "Kronans rallare" från 1932 som regisserades av Weyler Hildebrand. Man betalde 5:50 per dygn utom i skolhemmet och Domänskolan där det kostade 7:-/dygn för dubbelrum (man fick dela rum med en slumpvis utvald rumskompis) eller 10:-/dygn i enkelrum. Jag bodde i Domänskolan och delade rum 1964 med teknologen Ingemar Svensson - en kul kille från Skåne som bemannade SARAH-mottagaren i Kronogård.

1964 serverades maten i skolmatsalen i Kåbdalis. Frukost 0730-0830. Lunch 12-14 och Middag 18-20. Lunch och middagstiderna var generörst tilltagna för att ta hänsyn till de varierande arbetsuppgifterna under uppbyggandsskedet och svårigheterna att passa en snålt tilltagen mattid. Frukosten kostade 2:25, lunchen 4:75 och middagen 6:50.

Mathållningen under Kronogård 64

Vid Kronogård fanns alla åren ett marketenteritält där man kunde köpa godis, bullar, smörgåsar , kaffe och läsk - och - cigaretter. Det var långt till den rökfria epoken. marketenteritältet sköttes av flyglottor från Vidsel - några av de få kvinnor som tjänstgjorde på raketbasen vid det idylliska gamla torpet.

Källor och noter

1. Report on Sounding Rocket Launches, Institute of Meteorology, University of Stockholm, Technical Group, 3 September 1964.
2. Lars Holmström, Bärgningsgruppens rapport för Kronogård 64 projektet. 19 augusti 1964.
3. Kronogård 64 sampling payload programme, K64-dokument daterat 28 juli 1964.
4. Swedish Committee on Space Reseach - NASA, report on sounding rocket launching K62-1, Lars Rey, 10 augusti 1962, spritdublicerat, urblekt dokument.
5. Swedish Committee on Space Reseach - NASA, report on sounding rocket launching K62-2, Lars Rey, 11 augusti 1962, spritdublicerat, urblekt dokument.
6. Swedish Committee on Space Reseach - NASA, report on sounding rocket launching K62-3, Lars Rey, 15 augusti 1962, spritdublicerat, urblekt dokument.
7. Swedish Committee on Space Reseach - NASA, report on sounding rocket launching K62-4, Lars Rey, 23 augusti 1962, spritdublicerat, urblekt dokument.
8. Swedish Committee on Space Reseach - NASA, report on sounding rocket launching K62-5, Lars Rey, 1 september 1962. stencilerat dokument.
9. Beskrivning av telemätsystem för raketexperiment "Kronogård 62", MISU-dokument författat av Lars Rey och Sven Olsen, 25 juni 1962.
10. Märkligt nog står det 0148 UT i (6) men mina egna anteckningar anger 0150 UT och detsamma kan man läsa på en bild från en väggtavla i bärgningsgruppens rum i högkvarteret i Kronogård.
11. Positioner anges här i Georef-systemet där D står för 18 grader Ö och G för 66 grader N, DG 45 30 betyder alltså 18 grader 45' Ö, 66 grader 30' N
12. Riometer = Relative Ionospheric Opacity METER. Riometrar mäter absorptionen av radiobrus från stjärnorna (kosmiskt brus') i jonosfären. De arbetar normalt mellan 25 MHz och 50 MHz där radiovågor absorberas när det finns mycket fria elektroner i höjdområdet 60-110 km. De mäter brusnivån kontinuerligt och observerar minskningar i bruset i förhållande till den s.k. "lugnadagskurvan" som inträffar när högenergetiska elektroner och protoner skapar ökad jonisering.
13. Pressmeddelande rörande raketexpeimenten vid Kronogård 1962, MISU, 4 november 1963
14. Lars Rey, ”Svenska raketskjutningar för rymdforskning”, Teknisk Tidskrift 1962, H.40, pp. 1097-1103.
15. Skämtsam benämning på raketerna under Kronogård-62: NATTlysande-moln-Partikel-Insamlings-Projekt.
16. Håkan Williams (1939-1989), reklamtecknare från Göteborg. Min arbetskamrat i raketgruppen och liksom jag medlem i Svenska Interplanetariska Sällskapet, genom vilket vi blivit värvade som praktikanter vid Kronogård 62. En rolig Göteborgare som gillade Sonya Hedenbratt långt innan de flesta  stockholmare hade hört talas om henne.
17. Raketmotorn i första steget på Nike-Cajun-raketen
18. Kilformade lister på Cajunraketens fenor som fick raketen att rotera kring sin axel.
19. Rein Luuk, teknolog på teknisk fysik på KTH, också praktikant i raketgruppen. Far till Christian Luuk, TV-personlighet.
20. Eric Öste, kapten och säkerhetschef inlånad från FoA (nu FoI) i Grindsjön. Bror till DN-journalisten Sven Öste och TV-journalisten Bengt Öste.
21. Forskarna från amerikanska flygvapnet forskningscenter i Cambridge, Massachusetts (Meteor Physics Branch, Air Force Cambridge Research Labs, AFCRL)
22. Lars Rey, projektledare för Kronogårdsförsöken och senare chef för Rymdtekniska Gruppen, som uppgick i Rymdbolaget vid dess tillkomst 1972.
23. Hans Hammargren (1930-1979), ingenjör inlånad från MISU. Min chef i raketgruppen.
24. Tord Lundblad (1917-1993) från FoA. Försöksledare tror jag han titulerades. I fotfolkets mun ”Lord Tundblad”.
25. Johannes Ortner, forskare vid IRF i Kiruna (kallades då KGO), sedermera chef för Österrikes rymdmyndighet.
26. Georg Witt, professor emeritus vid MISU. Project Scientist.
27. Hilding Sundquist, meteorolog och senare prefekt vid MISU. Ansvarig för vindmätning och vädertjänst i Kronogård.
28. E Engelbertsson från FoA:s fältsektion.
29. Lastbil med HIAB-kran.
30. Search And Rescue And Homing, ett nödsändare- och pejlingssystem.
31. Robert Soberman, chef för forskargruppen från AFCRL.
32. Elsa Ölving, från Hagalund, kokerska, ”fästmö” – man sade inte sambo på den tiden – till Gösta Jolhagen i FoA:s fältsektion
33. Rallarlagen som arbetade från Arvidsjaur- respektive Jokkmokkhållet möttes vid Kåbdalis år 1936 där det finns en minnesten över denna händelse.
34. Det finns en enkel tumregel som säger att jordskuggans höjd i kilometer är lika med kvadraten på soldepressionen i grader. Om solen således står 8 grader under horisonten är jordskuggans höjd 64 km.
35. Johan Martin-Löf, handskriven dagbok från Kronogård 63-projektet, 8 april-12 augusti 1963. Återfunnen 2005 i gammal dammig pärm i mitt personliga arkiv på Rymdbolaget. Jag hade räddat denna pärm undan en tidigare städkampanj.
36. Handskriven lapp i Lars Reys pärm för Kronogård 63, under fliken för det första skottet.
37. "Den vetenskapliga bakgrunden till Kronogård 63", Rymdkommittén, Tekniska gruppen, 30 maj 1963, Lars Rey
38. "Ekonomisk sammanfattning av expedition Kronogård", MISU, 3 oktober 1962, Bert Bolin
39. "Raketbasen Kronogård, en liten presentation", Bohuslänningen, Uddevalla, 26 september 1964.
40. Witt, Georg, "Polarization of Light from Noctilucent Clouds", Journal of Geophysical Research, Vol. 65, No. 2, March 1960, pp.925-933
41. Grahn S, Witt G, "Photogrammetric Triangulation of Diffuse Objects in Space. Part 2", Report AP-4, April 1971, MISU.
42. Muntlig uppgift av Lars Holmström den 10 maj 2005.
43. Stiernstedt, Jan, ”Sverige i Rymden, Svensk rymdverksamhet 1959-1972”, Rymdstyrelsen 1997.

    
    
    Tillbaka till svenska rymdprojekt