Den försvunna, och återfunna nyttolasten från Kronogård 1964

Sven Grahn

Första sökperioden, september 1964 - resultatlös

Ett försök att leta rätt på den försvunna nyttolasten och diverse utbrända raketsteg genomfördes under perioden 21-24 september 1964 en dryg månad efter raketkampanjens slut. Man hade gjort en noggrannare utvärdering av ljudmätdata från sommaren. Två centimeter snö täckte området den 21 september när Lapplandsflygs helikopter startade från Kåbdalis för att söka efter Cajunraketen från K64-G2. Sökandet var resultatlöst. Följande dag var vädret regnigt med lätt snöfall. Man spanade efter Cajunraketen från K64-G4. Man flög också från Udtjapouda till den plats där samer funnit Apacheraketen från K64-S1. Raketen stod lodrätt i marken med endast 160 cm över markytan. Fenorna satt kvar på raketkroppen. Den 23 september var vädret helt otjänligt för spaning. Följande dag, den 24 september, flög man, trots dåligt väder ut till det område där nyttolasten från K64-S1 beräknades ligga. Man spanade av ett område 3 x 4 km som var snöfritt, men utan resultat. Eftersom ytterligare snöfall väntades och tillgången till helikopter var begränsad avbröts sökandet. I rapporten från det resultatlösa sökandet anges att man behövde korrigera bättre för vindens inverkan på ljudinmätningarna av flygbanan. (1)
 

Andra sökperioden, 2-8 augusti 1965 - framgångsrik

Under vintern 1964-65 hade en ingående utredning gjorts av alla de faktorer som påverkar nedslagpunktens läge för fallande kroppar och man fick fram en teoretisk nedslagsplats för nyttolasten från K64-S1. Eftersom man kände till nedslagsplatsen för denna nyttolasts Apacheraketsteg var det möjligt att eliminera flera felfaktorer, "bland annat de mycket besvärande kartfelen". Man hade även räknat ut nedslagspunkten för Cajunraketen från K64-G1.

Det visade sig att RFN (RobotFörsöksplats Norrland) hade funnit ett andrasteg (Cajun eller Apache) 1 km SV Njuktsjaure djupt nedtryckt i en torr hed med endast den bakersta delen med fenorna synlig. En raketdel lär också ha hittats på Kebnevare och på en plats 200-500 m SV om den mellersta av tre små sjöar som ligger omedelbart söder om Naustasjön. Onsdagen den 4 augusti startade sökpatrullen med Lapplandsflygs helikopter (SE-HCD) från Forsnäs mot sökområdet för K64-S1. Man fann nyttolasten efter 1 timmes sökande in på det andra sökpasset nära den teoretiskt framräknade punkten. Den låg 600 meter i bäring 10 grader från den plats där dess Apacheraket låg (51,4 km från startrampen i bäring 283,6 grader). Man lämnade nyttolasten orörd till nästa dag. Följande dag, den 5 augusti, försökte man under tre flygpass finna Cajunraketen från K64-G1, men utan resultat. Man flög senare ut till insamlingsnyttolasten med fotograf. Man desarmerade tändanordningarna till den "främre sprängringen" som ej detonerat. Efter att ha tagit markprov svepte man in nyttolasten i plastfolie och flög till Forsnäs.

På fredagen den 6 augusti flög man intensivt för att söka efter Cajunraketen från K64-G1. Man sökte kring Ruljejokk och slutligen fann man genom spaning till fots ett hål i marken med 20 cm diameter och 25-30 cm djup i "hårt packad sand med litet grovt grus" (2). Platsen ligger 1,2 km i riktning 250 grader från norra toppen av Tjålmalvare. Man bedömde att hålet härrörde från G1-skottet och att någon tagit med sig raketvraket.

Avslutningsvis flög man ut till nyttolastens nedslagsplats för att noggrannt bestämma platsens läge. Nedslagsplatsen låg ganska nära den på teoretisk väg beräknade platsen som var belägen 510 m i riktning mot Kronogård från Apacheraketen från S1-raketen. Vid beräkningarna hade man beaktat fel i dopplermätningen av banan, fel i den ballistiska beräkningen av banan, vindpåverkan, Corioliskraftens inverkan och kartfel. Nyttolasten hittades i en tämligen gles skog och låg ganska väl synlig, men trots detta var den svår att urskilja på längre avstånd. Den ljusa metallytan var "förvillande lik de talrikt förekommande trädstammarna" (2).

Insamlingsanordningen var i förbluffande gott kick. Orsaken till att fallskärmen inte fällts ut kunde spåras till ett kabelbrott i avfyringskretsen till den pyroteknik som skulle utlösa fallskärmen. Ett pressmeddelande om den lyckosamma bärgningen skickades ut av Rymdtekniska Gruppen den 19 augusti 1965.
 

Vad det var som klickade?

På bilden nedan ser man bakre delen av S1-nyttolasten. Den röda linjen skall visa hur "pentylstubinen" suttit i  ett spår just backom en "brottanvisning" i ytterskalet. Två detonatorer utlöste stubinen, den ena reserv för den andra. Man ser också att den andra skarven är intakt. Det borde den inte ha varit utan skulle ha ha öppnats vid den s.k. "second severance".

På bilden nedan ser man hur bärgningsstyrkan klippt av kablarna till detonatorerna till "second severance".

Den korta sektion av nyttolasten mellan första och andra skarven skulle ha dragit ut hjälpfallskärmen som man ser på bilden nedan.


 


Man inser när man ser bilderna att sektionen mellan skarv 1 och skarv 2 inte kunde vara förbunden med ett fast kablage, för då hade den inte kunnat dra ut hjälpfallskärmen. Men för att tändkablarna skulle lunna lossa var de skarvade med stift som lätt skulle kunna dras isär. Man fann, när man tog isär nyttolasten, att stiften till detonatorerna till skarv 2 redan var utdragna, vilket de inte skulle ha varit (se bild nedan). Av detta skäl fick skarv 2 aldrig tändström. Därav fallskärmshaveriet.

Källor

  1. Lars Holmström, Bärgningsgruppens rapport för sökexpeditionen den 21.9 t.o.m. 24.9.64 samt allmänna synpunkter, 30 oktober 1964.
  2. Lars Holmström, Rapport från bärgningsoperation utförd i augusti 1965, Teleutredningar AB, Rymdtekniska Gruppen, augusti 1965

Åter till svensk rymdverksamhet
Åter till Kronogårdsåren