Stämningen är god, mycket god. Ett tiotal av de unga praktikanterna är utanför centralförläggningen ivrigt sysselsatta med något practial joke. Då jag sneglar ut genom fönstret ser jag, att de bär bort min lilla bil. De ställer den intill huset s baksida, där ingen farbar väg finnes. Duktiga arbetsvilliga ungdomar. Inte alls så lata som några av de äldre raketforskarna låtit påskina. När jag ser deras ohöljda glädje över sitt lyckade kraftprov, bestämmer jag mig för att inte hitta bilen förrän praktikanterna rest nästa dag. Eventuella, illmariga förfrågningar om var jag har bilen, kommer jag att besvara med att åderförkalkningen tydligen sätter in tidigt på en del av oss äldre, eftersom jag tillfälligt glömt var jag sist ställde bilen.
Roligt att se att fem veckors
stärkande friluftsliv bekommit de förlästa ungdomarna så
väl. Mest vältrimmade är säkerligen de, som stått
till FOA-gruppens förfogande, ty de har rusat omkring många.
mil i terrängen ned såväl lätta telefonkablar som
tunga. kraftkablar, burit raketdelar etc.
FOA-gruppen togs till 7/8
från sektion 327, fältsektionen, Liksom förra året
var dess uppgift att lämna teknisk service och ha ansvaret för
raketernas klargöring. Detta är en ny sida av fältsektionens
skiftande verksamhet, detta att ett par månader Per år hyras
ut till Rymdkommittén. Personalens arbetsuppgifter är ju redan
tidigare högst varierande, ena dagen medverkan i flygning på
höga höjder och nästa, kanske dykning på havsbotten.
Att Rymdkommitténs projektledare, Lars Rey, även detta år önskade FOA-hjälp får väl tolkas som att tidigare medverkan bedömts som tillfredsställande. Om någon av vår grupp haft svårt att anpassa sig till projektledarens "sena" vanor, så vill jag säga, att när vi på hans förslag efter tjänstens slut spelade fotboll mellan kl tre och fem på morgonen på Kåbdalis idrottsplats, så var detta mera morgonpiggt än det: mesta.
I anslutning till tidigare nämnda telefonkabeldragning erinrar jag mig nu en kort stump. Den slutade i en telefon i ett utedass. Onödigt att ha telefon där, tycker kanske någon. Inte alls. Förra året var en person i ansvarig ställning nära att fördröja en skjutning. Han rapporterades saknad, återfanns så småningom sittande i utehuset , förhindrad att gå därifrån av den ilsknaste av schäferhundar som någonsin bevakat en raketplats. När man en gång känt hans käftar on vänsterhanden och vet att denna kvarleva av Norrlands vilda vargar har som fritidshobby att slita strupen av får, då är man tacksam att det finns en stängd dörr som förhindrar direktkontakt. Befriande känsla att ha telefon bredvid locket, kunna ringa vakten och be honom flytta den lilla vovsingen till hans ordinarie plats, norra Europas längsta hundkoja vid raketupplaget. Där "kom inte bort" någon raket före skjutningarna.
Vi sköt i år hänsynslöst bort raketerna, ju länga bort ju bättre. Den Nike-raket som med dunder och brak dråsade ned bara 250 meter från uppskjutningsrampen tyckte vi inte om även om de 250 metrarna var i någorlunda lämplig riktning. Denna Nike-klump tillvaratogs och sattes upp mitt i byn för att minna om raketpionjärernas tid i Kåbdalis.
Orsaken till att man i år
i princip inte letade reda på noskonen var det enkla faktum att man
redan under raketens färd registrerade alla vetenskapliga mätningar
från marken. En väsentlig skillnad mot föregående
år, då noskonen måste bärgas, för att man skulle
ha tillgång till mätresultaten.
Det kan tyckas imponerande
att: man på detta sätt kan samla fakta om förhållandena
12 mil upp i luften. Tjaa, kunde man skjuta upp raketerna en miljon gånger
så högt skulle man därmed endast ha bibringats en gnutta
"astronomisk hembygdskunskap". Mätt i rymdmått.
Arets skjutningar har varit personalvårdande, dvs tjänstetiden :på Kronogård var så anpassad att den gav många tillfällen till stärkande sömn i såväl egen säng som studieresor till bebodda platser som Boden, Piteå och Luleå. Annat var det förra året. Då siktades på magnetiska störningar, dvs att när alla förberedelser för skott var avklarade på de fem timmarna mellan 19.00 och midnatt, väntade man på magnetiska störningar. Dessa fenomen var oftast obefintliga, även on tålamodet hos forskaren inte slocknade förrän vid sextiden på morgonen. Under dessa nattimmar var personalen ofta obefintlig dvs var och en sökte upp en vrå, som ej var för kall och obekväm för horisontalläge. Behövdes det då folk för att vindvisera, ändra raketens elevation, hålla marketenterilottorna i hand etc kunde det vara svårt att leta fram mannarna. För att underlätta sökandet efter mej, slöjdade jag en parkeringsskylt. Design: Vanligt enkelt träkors av soldatgravtyp, målade det med vit grundfärg och försåg det med svart text: HÄR HVILAR JOLLE. Då skjutningarna var avslutade och skjutcentralen städades, sattes korset upp på en gräsbeväxt kulle en bit därifrån. Ortsbefolkningen, fiskare och turister som har sina vägar förbi stannar begrundande vid kullens fot och undrar om månne inte där ligger en hund begraven.
Och det gör det ju.
Slut med dö-snack för denna gång.
GJ
Den som önskar läsa en utförlig, vetenskaplig rapport hänvisas till ing Lars Reys artikel i Teknisk Tidskrift, årgång 62, nr 40.
