En hyllning till Svenska Interplanetariska Sällskapets hedersledamot, laborator Åke Hjertstrand, FOA, framförd på sällskapets årsmöte i Wenner-Gren Center den 28 februari 1966 av vännen Torsten Wilner.
I den välförtjänta hyllning som i dag ägnas Dig finns det en som p g a
sjukdom inte personligen kan deltaga, nämligen vår vän och SIS-medlem, professor
Gustaf Ljunggren. Han har alltid varit en stor entusiast när det gällt nya och
spännande saker, och han gav oss också ganska stor frihet när vi satte i gång de
första vätskeraketförsöken på 1940-talet.
Jag för min del kom med i raketarbete redan vid krigsutbrottet 1939.
Raketer som vapen har ju gamla anor här i landet som vi vet (Unge). Jag hade
till och med nöjet att inför IVA-chefen Edy Velander presentera en arbetande
modell av en elektronisk målsökande styranordning, som kanske åtminstone
motsvarade den tidens blygsamma krav.
Under krigets sista skede slog en tysk försöks-V2-a ned i Bäckebo i
Kalmar län. Den var intressant att studera och "top-secret". Vi tekniker fick ta
del av var sin lilla detalj för att hjälpa till att lista ut vad det egentligen
rörde sig om. Jag fick se bilder av något .som liknade en ångturbin, drivande
två centrifugalpumpar och vid nedslagsplatsen hade man funnit något som liknade
brunsten samt spår av någon rödviolett vätska. Vidare fann man frätning på
växtlighet av något som kunde vara väteperoxid. På laboratoriet hämtade jag en
flaska av den tidens mest koncentrerade väteperoxid (30%), fick tag i litet
kaliumpermanganat och lade en sked därav i vätskan. Resultatet känner vi ju väl
numera. Gustaf Ljunggren blev förtjust. Pehr Clementz och verkstaden gjorde en
liten högtrycksångpanna med doseringsanordning med vilken vi kunde demonstrera
det nya drivmedlet. Det var inte riskfritt. En gång måste alla besökande kasta
sig bakom bord och bänkar när säkerhetsventilen låst sig och pannan hotade
krevera.
Nu gällde det att framställa högkoncentrerad väteperoxid, vilken ju då
ännu betraktades med bävan eftersom det stod i gamla böcker att den plötsligt
kunde detonera. - Nå, om sådant förekommit, så torde det huvudsakligen ha berott
på föroreningar. Nils Hallin (tror
jag det var) fick göra den första avdrivningen och destillationen som gick bra.
Sedan togs saken upp i större skala av bl a Karli Ivar Skärblom med Wilton,
Olavi m fl som medarbetare. I
början av 1945 kom så Clifford Eliasson och Göran Adler med i bilden. Ett av
deras första uppdrag var att beräkna I-S-diagram (Mollier-diagram) för
väteperoxid-vattenblandningar och ånga därav. Nu hade den verkliga
ingenjörstekniken börjat!
Nu var vi klara att gå vidare med V-2-an. Göran Adler konstruerade en
liten brännkammare med tillförselrör och expansionsmunstycke, allt vattenkylt.
Två trycktankar, en för flytande syre och en för alkohol ställdes i en grop
invid ett litet betonghus. Där monterades ledningar och tryckrör, och den lilla
raketmotorn placerades på en provbänk bakom byggnaden. En stållina drogs till en
fjäderdynamometer invid "manöverplatsen" framför huset, där det fanns kvävetuber
och diverse ventiler. Vi undrade om syrebehållaren skulle hålla för 20
atmosfärers över- tryck men allt gick bra!
Den första körningen ägde rum en lördagseftermiddag sommaren 1945. Vi
tyckte det var bäst att vänta till de flesta av FOA-iterna gått hem; endast de
"utvalda" var kvar. Jag skötte start och manövrering. Först gavs litet tryck i
spritbehållaren, och brännaren började flöda en smula. Jag tände på med en
brinnande trasselsudd på en stång. Sedan ökades trycket växelvis på sprit- och
syresidan, och motorn började - lindrigt uttryckt - bete sig som en vild häst.
Oljudet med explosioner i serie var imponerande. Genom växelvis justering av
sprit- och syreventilerna fick vi emellertid motorn att gå rätt lugnt - fast
fortfarande med avgrundsvrål - och vi kunde glädja oss åt att dynamometern steg
till det beräknade värdet omkring 100 kiloponds dragkraft. Vi stod knappt två
meter från motorn.
Efteråt var vi kanske något matta och svettiga, men lyckliga! Senare fick
vi höra att vuxna och barn i Ursvik förskräckta rusat inomhus. Några påstod, att
rappningen fallit av väggarna, och någon hade till och med sett raketen fräsa i
väg!
Nu tog det fart. Försöken upprepades allt oftare, ibland med plåtsplitter
som enda minne av motorn. Dåvarande högsta myndigheten för forskning av det här
slaget, CIR inbjöds, och vi genomförde en lyckad demonstration inför dem,
FOA-ledningen m fl. Bland de närvarande utom Gustaf Ljunggren och FOA:s
överdirektör minns jag särskilt flygdirektör Henry Kjellson, flygöverdirektör
Sparre, överste Torsten Schmidt, Harald Jentzen och kommendör Oxenstierna. Vår
lilla demonstration medförde att FOA fick ökat anslag för fortsatta arbeten, och
omkring årsskiftet 1945-46 utvidgades forskare- och teknikerstaben. Jag blev
chef för "R-sektionen”, och strax före årsskiftet utökades medarbetarstaben med
vännerna Åke Hjertstrand och Torsten Backman. Efterhand växte skaran alltmer och
åtskilliga har så vackert avbildats som tomtar på ett välbevarat kort från en av
FOA:s Luciafester från den tiden.
Jobbet blev med tiden alltmer krävande och det blev Åke Hjertstrand som
fick bära allt större del av de uppgifter som pålagts mig. Jag är Dig mycket
tacksam, Åke, för att Du hoppade in och stod mig bi de gånger, då jag själv
"tappade sugen".
Nu kom en viktig utvecklingstid, då arbetet ifrån att ofta liknat nog så
allvarliga pojkexperiment drevs med målmedveten ingenjörsteknik. Vi som var med
från början var säkert alltjämt besjälade av verklig pionjäranda. Minnena är
många och ljuva från denna tid och detta som vi visserligen inte var först eller
enastående i världen, men först i sitt slag i vårt land. Dokumentärfilmer från
såväl öst som väst tycks i alla fall visa, att tillvägagångssättet i stort sett
varit detsamma på alla håll, där man gett sig i kast med raketdriftens
möjligheter.
Så småningom kom jag att ägna mig åt helt andra saker och det var väl
närmast Åke Hjertstrand som övertog vad jag hade att lämna i arv. Du förvaltade
det väl i samarbete med Din Chef Gustaf Ljunggren.
Din energi räckte därutöver till att från den fasta grund Du fått vid FOA göra bestående insatser på helt andra områden. Du grundade Svenska Interplanetariska Sällskapet, som Du under många år ledde i egenskap av ordförande, och Du utvecklade de internationella förbindelser, som redan tidigt möjliggjorde att en av de stora internationella astronautiska kongresserna av- hölls i Stockholm. Du lade härvid jämte många av de vänner som samlats kring Dig här i kväll - ned ett stort arbete, som starkt bidragit till vårt lands internationella anseende. Du har gjort Dig väl förtjänt av den utmärkelse som SIS i dag tilldelat Dig!
Tillbaka till
svensk rymdhistoria