Svenska Interplanetariska Sällskapet

Sven Grahn

 

 

Tack pappa! - mina minnen av Svenska Interplanetariska Sällskapet

 
Långt före Sveriges första raketskott från Nausta 1961 hade en grupp entusiaster förespråkat svenska rymdprojekt. Direkt efter andra världskriget byggde Sverige snabbt upp stor kompetens att utveckla robotar, även raketdrivna sådana. Denna kunskap fanns inom industrin, men även bland statliga myndigheter som flygförvaltningen och försvarets forskningsanstalt (FoA).

Det var bland denna kader av robotingenjörer som den första seriösa svenska organisationen för rymdfart bildades. Till vardags arbetade dessa personer med militära raketer men på sin fritid drömde de om rymdfärder. Den tongivande personen var civilingenjör Åke Hjertstrand (1916-1989) vid FoA. Den allra första internationella sammankomsten med rymdfartsintresserade forskare och ingenjörer ägde rum i Paris den 30 september-2 oktober 1950 och brukar kallas första internationella astronautiska kongressen. Åke Hjertstrand deltog som observatör från Sverige. Vid återkomsten, den 16 oktober 1950, grundade Åke Hjertstrand och tre likasinnade ”Svenska Sällskapet för Rymdforskning”.

Året därpå döptes föreningen om till Svenska Interplanetariska Sällskapet (SIS) och blev en av de tio grundarna av Internationella Astronautiska Federationen (IAF). Sällskapets första offentliga möten hölls på våren 1953 och SIS hade då 36 medlemmar. I sällskapets skrifter berättas om mötet den 10 juni 1953 då ingenjören Gilbert Larsson ”för första gången i Sverige” på Tekniska Museets terrass genomförde en demonstration av diverse vätskeraket¬drivmedel och också en provkörning med en liten raketmotor som drevs med väteperoxid.

 

Åke Hjertstrand (1916-1989). Grundade
1950 Svenska Interplanetariska Säll-
skapet – en klubb för ”astronauter”.
Foto Ivar Ericson.
Det är roande att i sällskapets tidiga skrifter används termen ”astronaut” som en benämning för en rymdfartsentusiast. Det skulle snart finnas anledning att ändra detta. Sällskapets matriklar visar att medlemmarna var ”stadgade” personer inom industri och myndigheter, främst med anknytning till försvaret och försvarsindustrin. Men även för sentida läsare kända personer, som t.ex. Anders Franzén som upptäckte regalskeppet Vasa, var med. Sällskapet hade som mest ungefär 400 medlemmar.

Efter uppsändningen av Sputnik 1957 föreföll sällskapet inte längre som en samling excentriska entusiaster utan övergick till att under sextiotalet bli en lobbygrupp för en svensk offentlig satsning på rymdteknik och en roll för svensk industri i det spirande europeiska rymdsamarbetet. I slutet av sextiotalet var rymdfart ”mainstream” och SIS behövdes inte längre för att popularisera ”drömmen om rymden.” Dessutom föreföll det som om Sveriges intresse för en livaktig rymdverksamhet var litet. Medlemmarna som grundat sällskapet började också nå den övre medelåldern. Man kan spekulera om det var dessa tre faktorer som gjorde att sällskapet 1968 uppgick i Flygtekniska Föreningen. Ironiskt nog skulle ingen av de som startat sällskapet spela någon aktiv roll i den svenska rymdverksamhet som så småningom sköt fart under sjuttiotalet.

Jag själv gick med i sällskapet 1959, vid 13 års ålder. Jag kommer ihåg de eleganta herrar och damer som utgjorde sällskapets kärna. De utstrålade världsvana och bildning – inte alls fanatism eller besatthet. Visst fanns det allvarliga herrar med räknestickan ständigt i handen, men de vägdes upp av frustande kul ingenjörstyper som mekade med raketmotorer på jobbet. Sällskapet ordnade kurser i raketteknik som jag som fjortonåring deltog i. Efter föreläsningarna i en lektionssal i flickläroverket vid Sveaplan i Stockholm fick man svåra hemläxor att göra – som t.ex. att numeriskt lösa rörelseekvationerna för den raket som skulle skicka upp USA:s första astronaut på en femton minuters färd i kastbana. Karaktärsdanande är väl en god beskrivning av den erfarenheten. Mitt medlemskap i sällskapet var i alla händelser avgörande för mitt val av yrkesbana. Jag är fortfarande stolt över att ha varit medlem i Svenska Interplanetariska Sällskapet – vilket fantasieggande namn på en förening, förresten. …

… Sommaren 1962 var jag sexton år och gymnasist på Norra Latinläroverket i Stockholm. Jag var också juniormedlem i det Svenska Interplanetariska Sällskapet (SIS) sedan 1959. När raketförsöken vid Kronogård sommaren 1962 planerades runt årsskiftet 1961-62 erbjöds SIS att juniormedlemmar kunde få arbete som praktikanter vid den provisoriska raketbasen.

När erbjudandet kom från SIS om att bli montör i raketklargöringsgruppen tvekade jag faktiskt. Jag ville åka på ett slags läger i England för fysikintresserade gymnasister - "Youth Science Fortnight". Men min far, som såg längre än jag, ringde tillbaka till Åke Håborg från Svenska Interplanetariska Sällskapet och tog tillbaka mitt "nej tack". Det telefonsamtalet - den 22 maj 1962 - ändrade mitt liv. Tack pappa!

(Utdrag ur min bok "Jordnära Rymd")
 

Mer information om och nostalgi kring Svenska Interplanetariska Sällskapet

Tillbaka till svensk rymdhistoria