Fotografi av en ritning av nyttolasten S-29. "Barium Canister" är MPE:s "dotter"-nyttolast. Det var svårt att hålla ritningen flat - därav utseendet på fotografiet. Nyttolastens diameter var 438 mm. Modul Längd (mm) Noskon 1973 Nossektion 126 Servicemodul 240 Styrmodul (S-19) 405 KKTH-bom 156 Tändarhus 218 Totalt 3118

S29 var en del av en stor satsning från svenska och andra rymdplasmafysiker att få ut mesta möjliga resultat av GEOS-satelliten. De svenska sondraketerna S23 och S29 ingick i denna satsning. Ombord på GEOS fanns dessutom experiment (1) från flera av forskargrupperna i S29-projektet, bl.a. Kiruna Geofysiska Institut (numera Institutet för Rymdfysik - IRF).  Man kan säga att det var en slags "skördetid" för rymdplasmafysikerna. 

Kampanjförlopp

S29-raketen skulle ha sänts upp från Esrange redan under perioden 27 mars - 4 april 1979, men ett tekniskt problem och frånvaron av norrsken gjorde att det inte gick att få iväg raketen.

Torbjörn Forsell skriver så här i sina memoarer (3) om vad som hände:

"... Första gången, i mars 1979, stod raketen kvar när tändpulsen skickades vid T=0. Vid undersökning visade det sig att gasen i S19-modulen ej hade aktiverats. Det i sin tur berodde på att en signal från Esranges timersystem ej kom fram till S19-modulen. Eftersom S19 har ett självkontrollerande system som förhindrar tändning av raketmotorn om något är fel så stod raketen helt riktigt kvar. Det hade varit lätt att börja om nedräkningen men norrskenet försvann och därmed inget skott den kvällen. Kampanjperioden tog slut och en ny kampanj startade på hösten..."

Experiment

S29-sonden hade också en separerbar del under noskonen - en dotternyttolast. En behållare med 15 kg trotyl blandat med barium - därav projektets namn. Denna laddning bringades att detonera för att skapa vetenskaplig förhållanden för sondens experiment. Detta experimnet kom ifrån Max-Planckinstitutets institut för "Extraterrestrische Physik" - allmänt kallat MPE och beläget i Garching utanför München.

Detta institut specialiserade sig på denna typ av experiment och var den drivande kraften bakom projektet "Porcupine" som tillsammans med NASA gick ut på att använda Ariesraketer för att från Esrange sända plasmafysiknyttolaster till 450 km höjd. Dessa nyttolaster bar också med sig ett flertal explosiva "canistrar" med barium.

Fyra "Porcupine"-sonder sändes upp - en misslyckad 1976, den andra 1977 och de två sista den 19 och 31 mars 1979. Tanken var väl att S-29 skulle sänts upp i samverkan med de sista Porcupine-sonderna. Det var professor Gerhard Haerendel som var entusiasten bakom detta projekt.

Deltagande institut

Förutom experiment från rymdplasmafysikinstitutionen vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), Kiruna Geofysiska Insititut (KGI) - numera Institutet för rymdfysik i Kiruna - och Uppsala Jonosfärobservatorium (UJO) - numera Institutet för rymdfysik i Uppsala - deltog Universitetet i Bergen (UoB), Cornell University (Itacha, New York) (CUI) och franska CRPE (Centre de Recherches en Physique de l´Environnement Terrestre et Planetaire, La Source, Orleans) i projektet.

I sina memoarer(3)  beskriver Torbjörn Forsell några fler detaljer om experimenten:

"... Det sistnämnda, franska experimentet, krävde en 1,5 m [SG: verklig längd 1,1 m] lång bom som fälldes ut framåt i skjutriktningen. På denna bom var en känslig antenn placerad. Denna bom fick inte vara av metall. Det gick alltså inte att använda metallfjäder att skjuta den framåt med. Men med komposit i bommen och litet pneumatik gick det att lösa..."

"... Ett annat önskemål var att sonden skulle ha en konisk rörelse under mätfasen. Genom att låta en vikt som var fäst i en lina släppas ut erhölls en sidokraft som gav denna koniska rörelse efteråt. Vid utprovning av detta s.k. YO-system hände en incident på spinnbordet. Denna vikt som släpptes skulle fångas upp. Nu missbedömdes krafterna så att i stället för att hamna i nätkorgen runt sonden for den rakt igenom ett fönster och 15 meter utanför huset. Tur att vi hade spärrat av vid provet..."

Experimentbeskrivningar